Våldsam roman med stämning från film noir

I Alex Garland framgångsrika debutroman Beach fick vi lära känna Richard, en ung man som ordnar sin egen version av Flugornas herre på en ö i Thailand. En av anledningarna till att Beach blev en succé var att den kom så rätt i tiden. Efteråt känns det självklart att någon skulle skriva den stora backpackerromanen.
Att följa upp en succéroman kan vara svårt, att förnya sig utan att tappa läsare. För till skillnad från många svenska debutanter vill Garland bli läst, utan tvekan en av hans kvaliteter. Han gör inga försök att vara exklusiv, tyvärr blir formeln för att lyfta berättelsen till en mera allmän nivå just en formell. Han använder sig av genre.
Berättelsen i Det okändas omkrets drivs, precis som i Beach, av ett thrillermoment.
I engelsk och amerikansk press har man jämfört Garland med bland annat Graham Greene och J G Ballard men det som påverkat honom mest är nog film. Det okändas omkrets har en uppbruten kronologi och består av tre berättelser vars vägar korsas i en dramatisk slutscen. Garland verkar fascineras av samtidighet på samma sätt som till exempel Jim Jarmusch och Quentin Tarantino.
Flashbacks och uppbruten tid är ju något som också kännetecknar film noir, ta till exempel Kubricks The Killing eller Killers kiss. Mycket av stämningen i Det okändas omkrets är som hämtad från en film noir. Sean, huvudperson i en av berättelserna, sitter på ett hotellrum i Manila och fingrar nervöst på en pistol medan han väntar på maffialedaren Don Pepe. Den nervösa, paranoida stämningen blir ett viktigt dramatiskt element i Det okändas omkrets. Dramats aktörer är nära att förlora kontakten med verkligheten och börja handla helt irrationellt. På så sätt tillåts berättelsen ta oväntade vägar.
Garlands roman hämtar som sagt mycket från film noir, men kanske mest från actionregissören John Woos filmer. Det okändas omkrets innehåller flera scener som skulle kunna vara regisserade av Woo. Här finns pistoldueller med glassplitter som flyger medan kroppar kastar sig undan kulor. Garland härmar också filmens klippteknik till exempel i scenen på hotellrummet då Garland "växelklipper" mellan Sean och hans antagonister som närmar sig dörren.

Det okändas omkrets är en stundtals förvånansvärt våldsam roman. Som då maffiabossen Don Pepe straffar en av sina arbetare genom att låta hugga av hans händer. Don Pepe besöker mannen för att kontrollera att domen verkställts och upptäcker att bara vänsterhanden huggits av. Don Pepe blir arg för att hans order inte följts, och låter omedelbart hugga av den andra handen varpå mannen förblöder.
De populärkulturella referenserna i Det okändas omkrets är jämfört med Beach nedtonade, även om Tintinvänner kan le åt att Sean jobbat på ett fartyg som heter Karaboujan.
Garland tillåter sig då och då mer utförliga miljöbeskrivningar och försök att teckna stämningar och personporträtt. Spelplatsen Manila blir då mer än en exotisk fond. Det okändas omkrets blir i dessa stunder mer levande eftersom romanen i övrigt bygger så mycket på att hålla spänningsmomentet vid liv. Beach största problem var att dess övergripande struktur tvingade personerna att bete sig på ett visst sätt för att föra berättelsen framåt. Någon måste gå ut ur rummet för att två ska bli ensamma och kunna berätta en hemlighet. En typ av logistikproblem man känner igen från såpa. I någon mån slipper Garland de här problemen i Det okändas omkrets eftersom han gör en poäng av att underordna allt den övergripande strukturen.
I en intervju i The Guardian apropå Det okändas omkrets berättade Garland att efter Beach var han orolig att han bara kunde skriva "Garlandromaner". Det okändas omkrets är ingen Beachkopia utan en hyfsad thriller, men i framtiden finns det all anledning att försöka förnya sig.