Tungfotad Dallmar övertygar inte
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den jämnårige Jean-Baptiste betraktar fru Dallmar så intensivt att hon tar kontroll över hans drömmar. Ibland iklär han sig själv rollen av medelålders kvinna i sina fantasier. Men det är också genom hans blick som fru Dallmar blir till. Det är inte det trådsmala anorektiska kvinnoidealet som dominerar i Staffan Beckmans roman, vilket till en början är mycket sympatiskt.
Men fru Dallmar blir aldrig ett eget subjekt i Beckmans skildring, något som avsaknaden av dialog i romanen bidrar till. Genom hela berättelsen är det Jean-Baptistes beskrivning av kvinnokroppen som vi möter, men också en besatthet vid åldrande, lidande, död och förfall.
Denna besatthet är ett signum för vår tid, men Beckmans sätt att hantera detta stoff övertygar mig inte. Ibland blir det tungt och trögfotat, repetitivt och en smula pladdrigt.