Tragikomiska kulturkrockar skildrade med värme
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Zadie Smith var inte mer än 21 år när hon började skriva på romanen. Jag har helt enkelt svårt att föreställa mig att man vid den åldern kan prestera en skarpare, roligare och mer fängslande skönlitterär prosa än vad som erbjuds i Smiths älskvärda, färgsprakande roman.
Vita tänder utspelar sig huvudsakligen i det etniskt blandade norra London och spänner över en tidsrymd från andra världskrigets slut till våra dagar.
I berättelsens förgrund finner vi vännerna Archibald "Archie" Jones och Samad Miah Igbal. Deras långa vänskap grundas i en trasig stridsvagn på den bulgariska landsbygden mot slutet av andra världskriget och fortskrider oavbrutet i londonförorten Willesden.
Archie är en godmodig, obeslutsam engelsk arbetare som avgör de viktiga vägvalen i livet genom att singla slant.
Den färgstarke, stridbare bengalen Samad är däremot en slipad herre som har ambitioner i livet. Han arbetar som servitör på en indisk restaurang i London, anstränger sig för att leva enligt det muslimska idealet, men har lätt att falla för frestelser. Samads stolthet i livet är hans farfarsfar, Mangal Pande, som var den som avfyrade det första skottet mot den engelska kolonialmakten i Indien. Hans identifikation med Mangal Pande är så stark att han i femton långa år bevakar teveprogrammet Antikrundan i hopp om att någon hemmafru ska ta fram någon sak som tillhört revoltören Pande ur handväskan. Helst pipan till den musköt som Pande sköt med.
Både Archie och Samad är gifta med kvinnor som är betydligt yngre än de själva. Archie med den tandlösa jamaicanska skönheten Clara och Samad med den kyliga, vasstungade bengaliskan Alsana.
Det är kring dessa omaka vänner och deras familjer som Smith väver sin myllrande berättelse om främlingskap, uppväxt, rötter, identitet, ideal, hyckleri och tro i en miljö präglad av en mångfald av kulturer, religioner, språk och traditioner.
Smith är långtifrån en moralist som är ute efter att lansera ett ideal för samlevnad i ett mångkulturellt samhälle. Hon låter i stället de högst levande karaktärerna i bokens rika persongalleri gestalta vår etniskt och kulturellt heterogena samtid med sina höjder och avgrunder, sina märkliga hybrider och sekulära och religiösa fundamentalister.
För att hanka sig fram som rättrogen muslim i det mångkulturella myllan väljer Samad ett engelskt uttryck som tumregel -man får låta udda vara jämnt. Till en början lyckas han leva i någorlunda harmoni med sin gud genom att följa tumregelns jordnära moralfilosofi. När frestelsen blir stor syndar han friskt genom att dra en handtralla på någon offentlig toalett i London, men är noga med att avhålla sig från att äta griskött för att bedyra sin trohet till Gud.
Men när hans tvillingsöner Magid och Millat börjar komma upp i åren, grips han av stark oro och vågar inte låta udda vara jämnt. Han skickar den begåvade Magid till Bangladesh för att sonen ska växa upp i en muslimsk miljö och bli en god bengal. Men ingenting blir som Samad tänkt sig. Magid återvänder efter åtta år till England som ateist och mer engelsk än engelsmännen själva. Medan den fysiskt starke Millat, som hade förutsättningar att bli en duktig idrottsman i England, förvandlas till en marijuanarökande muslimsk fundamentalist.
Smith skildrar de tragikomiska kulturkrockarna, bitterheten och de havererade drömmarna med djup insikt och mänsklig värme, menframför allt med en rejäl portion ohämmad, hejdlös humor. Vita tänder är en av dessa sällsynta böcker som ingjuter äkta livsglädje och får mig att upprepa den tyske filosofen Lichtenbergs berömda uppmaning: "Den som har två par byxor säljer det ena paret och köper den här boken." Om någon läsare skulle bli missnöjd och ångra sitt val, är jag beredd att ställa upp med samma garantier som gatuförsäljarna i min gamla hemstad Istanbul brukade utfästa: "Jag köper tillbaka varan till det dubbla priset!".