Tidskrönika över en efterkrigstidens vagabond
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hans alter ego, romanens Petja, med ryske pappan Volodja och svenska mamman Elisabet vet inte mycket om medelsvenska vanligheten, när han först sticker ut näsan i verkligheten:
"Jag utgår från att andra också har syskon med olika mammor, att deras mostrar också varit gifta med samma man, att deras föräldrar också lämnar bort dem när de åker till Dolomiterna." Nej, det är ingen alldaglig uppväxt Petja har. I den är hans aborterade storasyster Lena, som fick ett namn men aldrig ett liv, lika levande som tyghunden Patjo, som följer Petja ända in i militärbarackens brits, och blir den som frälser honom från det avskydda kasernlivet.
Faderns storvulna fantasier om att ha tillhört ryska tsartidens överklass blir verkligare än den långt mindre glansfulla sanningen.
Och pojkens Peter Pan-lekar uppe bland stjärnorna blir väl så påtagliga som de hatade söndagspromenaderna med familjen.
Man får följa Petja och hans väg bort från faderns livslögner och in i sökandet efter en egen identitet. Precis som många andra i generationen som föddes vid andra världskrigets slut ger han sig ut på kompasslösa irrfärder som lika mycket gäller att komma bort från som fram till något.
De för honom till studier i Montpellier i Frankrike, till potatisplockning på kibbutz i Israel och till sandsilning vid den namnkunniga Masadaklippan, där en stor grupp judar år 73 efter Kristus begick kollektivt självmord hellre än att falla i romarnas händer. Överallt träffar Petja människor som sätter avtryck.
Lärdomen han medför tillbaka är bland annat att "en idiot är en idiot" oavsett social tillhörighet och att poesin inte nödvändigtvis behöver gå hand i hand med litterär hemmastaddhet.
Där stäppen tar slut, är också en kärleksförklaring till modern, som jämkar och håller ihop och som vid sidan av sin lärargärning och sitt pedagogiska författarskap har många hemlighetsfulla kamrar dit hon ger barnet och gossen Petja ögonblickssnabba inblickar.
Peter Mosskin binder samman avdelningarna i sin roman dels med korta dikter som oftast handlar om livet som en karavanresa, dels med längre kursiva avsnitt, sprängfyllda inte bara av familjedata utan också av tankar och analys.
Ett av de viktigaste kommer tidigt. Det handlar om Stockholm 1993 och en jiddisch-filmfestival där. Mest uppehåller han sig vid filmhjälten Mendel, en korsettförsäljare och en liten man som alltid misslyckas.
Filmen om honom skapades i Sovjet före Hitler och Stalin. Mosskin drar paralleller mellan Mendel och fadern. Han antyder tidstragedierna och anar plötsligt att fadern har ett alibi för sin påhittade storståtliga släktskröna. Det var hans "överlevnadstricks".
Sången och musiken spelar stor roll i berättelsen om Petja. En grammofon och en gitarr som modern köper åt honom kommer att påverka hans liv. Det gör också skivorna han lyssnar till i sin moster Nuns torp i Kolmården. Rösterna på en av dem skall i sinom tid dra honom till Israel.
Peter Mosskin bekänner också sin skuld till två av litteraturens kända verk: Martin du Gards Les Thibaults och Lawrence Durrells Alexandriakvartetten.
Liksom Durrell utforskar han kärleken. Det är den enda han jagar efter. I slutet träffar Petja någon som skulle kunnat vara hon. Mötet blir kort men lämnar kvar en visshet: "Vi försvunna måste hålla ihop när vi skils."
För övrigt deklarerar Mosskin sig till Camus tes om att "skapa är att ge form åt sitt öde".
Samtidigt grubblar han över hur man skall kunna pussla ihop eller hålla isär administrativ och kreativ intelligens, de som han via en av sina romangestalter låter Kennedy respektive Picasso representera.
På en punkt är han klar: "En människa har två händer, ett hjärta och sina drömmar." Vad som vid sidan om henne själv formar hennes sätt att leva, handlar hela romanen om. I det perspektivet för han in föräldrar och förfäder så som de en gång var, innan livet på allvar tog fatt i dem, och sådana de blev.
Sammantaget blir det tidskrönika och familjekrönika, banala berättelser om en efterkrigstidens vagabond och tankeväckande funderingar omkring det här obegripliga levandet.