Tibergs dikter spretar åt olika håll
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tibergs dikter är uppbyggda av konkreta och koncisa bilder, vardagliga iakttagelser och bisarra liknelser. Metaforerna kommer cyklande, en ejder brinner, diktarjaget suger på en stänkskärm. De utmärks ofta av sin extrema ordknapphet; meningarna är splittrade, orden utkastade som på måfå på de luftiga sidorna.
Tiberg tycks inte eftersträva att pejla känslolägen eller skapa stämningar, utan det återhållna och knappa präglar även innehållet. I den mån motiv överhuvudtaget kan urskiljas i de fragmentartade raderna, tonar i en avdelning dikter en erotisk akt fram, i en annan intryck av diktarjagets mor.
Fåglar av allehanda arter är annars vad man stöter på mest; titt som tätt skriker en häger, kommer en skata farande, jagar ett par korpar varandra.
Det är läsaren själv som får försöka skapa ett sammanhang av brottstyckena. När satserna sprängts sönder blir orden likt utslängda rester, lämningar efter något som en gång ägt innehåll. Diktaren tvingar oss att smaka på varje ord, begrunda vad ord som "gräs", "fot", "bord", egentligen säger oss. Samtidigt som orden töms på mening upphöjs de, sätts på piedestal. Men frågan är om de säger oss så mycket.
Denna slags litteratur är smal inte bara till omfånget, skriven för en liten krets som kan koderna. Tiberg vet hur poesi ska se ut i dag; det ska vara lite fuktig köttslighet, några modersminnen, ett par absurda metaforer, en sida med bara några enstaka ord och gärna en sida där samma ord upprepas i två spalter.
Det finns här och var lovande ansatser, men det övergripande intrycket är bristen på helhet. Dikterna spretar åt olika håll, och eftersom de inte förmår stå på egna ben saknar jag en sammanhållen stil eller tematik. I en dikt som liknar ett litterärt manifest skriver Tiberg: "det handlar om att få det att stå ut".
Problemet är att det inte gör det.