Svart humor bland död och sorg

Åsa Maria Krafts förra diktsamling Diktaten (1999) var i många stycken en ogenerad uppgörelse med driftsliv och könsakt, skrivet med ett hämningslöst och sammansatt språk. I hennes nya samling Händerna lägger ner kransen är anslaget och samlingens röda tråd hennes väntade barns död efter sju veckor i moderlivet och om att som mor bära döden inom sig:
Hål: mitt innersta, där ägget fastnade
ett falskt rede, i sju veckor sen var min
livssaft uttömd du dog svältdöden i mig

Samlingen är uppdelad i två segment där den första delen kan läsas som en mässa över det döda barnet. Som läsare får man ta del av, ja till och med vara med om sorgearbetets våldsamma vågrörelser mellan förnekande och trots. Här lägger modern ner en symbolisk krans i en ritual som frigör henne från sorgens djupaste avgrunder.
I författarens skapande förändras efter hand verkligheten, eller kanske rättare sagt bilden av verkligheten och ett nytt scenario presenteras: författaren skapar fram bilden av den döda sonen. Barnet och modern får upprättelse och ges möjligheten att förenas i harmonisk samvaro. Modern får tala med honom och höra honom blåsa i livets flöjt. Här är det författaren/modern som i skrivandets besvärjelse bestämmer showen och placerar ut aktörerna. Döden kan jagas in i ett hörn och desarmeras.

Om den första delen behandlar förlösningen från den döde sonen så är del två ett försök att beskriva tomrummet efter sonen, också tomrummet som uppstår där tidigare sorgen fanns: hålet i kransens mitt. En slags känsla av övergivenhet över att också sorgen, den ständige följeslagaren är borta. Språket är suggestivt och oerhört förtätat och för tankarna till Sylvia Plaths diktning.
Det finns, mitt i all död och sorg en svart, nästan omärklig humor i Åsa Maria Krafts fragmenterade ordlabyrinter. Det är ett stråk av gäckande humor som gör att man som läsare ibland känner sig illa berörd, ungefär som ett nervöst fnitter på en begravning. Men det är bland annat med denna ytterst subtila, förlösande humor författaren uppnår sitt ursprungliga syfte: att formulera sorgen och tomheten men ändå behålla modet och initiativet genom att flina döden rakt i ansiktet.
Med denna fjärde diktsamling visar Åsa Maria Kraft att hon med suverän hand behärskar sitt alltmer personliga språk. Ett språk som mognat och fått nya dimensioner.