Suburbia utan nerv och energi
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Suburbia¿ är namnet på det fiktiva förortsland där Jaskoviaks diktberättelse utspelar sig. Suburbia är omflutet av en nedsmutsad kanal som tycks fungera som både en skyddande vallgrav och en avspärrning. Berättelsen handlar om några personer som framlever sina torftiga liv i skuggan av staden och om deras öden som glimtar förbi i dikterna. Inledningsvis är Suburbia en sovande sovstad. Läsaren förflyttas mellan de sovande människorna som en efter en vaknar till en ny dag i förorten. De läser i tidningen om staden och om de hemskheter som utspelas där medan busschauffören transporterar människorna mellan förstadens hållplatser. Människor som aldrig riktigt tycks vakna ur sin letargiska tillvaro.
Berättelsen har med andra ord en sömnig upptakt och likaså är det med de enskilda dikterna. Människornas sega slowmotionliv smittar av sig på hela samlingen och språket lyfts aldrig ur sitt töcken. Diktpersonernas liv framställs i stela tablåer och som läsare ges man inga möjligheter att finna några spår av liv i samlingen. Dikterna förmår inte att engagera och de saknar alla former av nerv och energi.
Det kan förefalla som ett från början dömt projekt att som författare (om man inte är en Samuel Beckett eller Joseph Heller) arbeta med en så håglös och uppgiven tematik. Det ska mycket till för att kunna skapa levande litteratur ur sådana inspirationskällor. Eller också är det så att Jaskoviak lyckats i sina föresatser och mutat in en egen domän med Suburbias sömndruckna poetik men det blir alltjämt ganska tråkigt att som läsare ta del av resultatet.