Stridsskrift om kunskapen

Det är ett allmängiltigt konstaterande i vårt så kallade kunskapssamhälle - den levnadsform som för länge sedan avlöst det gamla industrisamhället med dess statiskt dunkande maskiner. Nu krävs det en flexiblare och mångsidigare kunskap än den som förmedlades för bara någon generation sedan.
Mot denna bakgrund framstår det som smått ironiskt att samtidigt som boken utkommer läsa i tidningen om den nuvarande utbildningsministern Thomas Östros förslag att avskaffa alla betygskrav för att komma in på gymnasiet. Det kan i värsta, fall leda till att gymnasiet blir en ny "förvaringsplats" i stället för en läroanstalt.
Bättre då att låta varje gymnasieskola avgöra sina egna antagningsvillkor som Unckel skriver.
Författare har onekligen en god poäng när han konstaterar att mer än tio procent av eleverna i årskurs nio inte får godkänt i svenska, matematik och engelska och följaktligen inte kommer in på gymnasiet. Skall man möta det med att ta bort betygsspärren? Den frågan är berättigad när man inser att det är på god utbildningsgrund som hela vårt välstånd vilar.
Unckels stridsskrift skall naturligtvis ses som ett vägande inlägg i den annalkande valrörelsen. Han lägger därför betoningen på att försöka åstadkomma en så stark individualisering av undervisningen som möjligt. Unckel citerar till och med president Bushs slogan att inget enda barn får lämnas i sticket.
Skriften blir mot denna bakgrund i vissa stycken starkt polemisk med udden riktad just mot den socialdemokratiska utbildningspolitiken. Visst har kunskapssamhället många nya utmaningar men det innehåller också en rad traditionella dygder som flit, engagemang och hårt arbete.

Författaren förespråkar helt i enlighet med den borgerliga politikens uppfattning en större satsning på friskolesystemet i stället för vad han kallar "monopolskolan". Här ser vi kanske tydligast den ideologiska skiljelinjen i modern svensk skolpolitik.
Den högre utbildningen behöver också breddas och förstärkas, hävdar Unckel, som även här för mångfaldens talan. All utbildning efter gymnasiet skall inte behöva ske på universiteten.
En debattbok av det här slaget blir som sagt ofta polemisk och Per Unckel tar till vara alla tillfällen att gå till storms mot den forskningspolitik som den nuvarande regeringen utformat. Det grundläggande för Unckel är även här en friare form med många starka och oberoende utbildningscentra. Men han höjer också ett varningens finger mot alla de mindre och medelstora högskolor som så gärna vill bli universitet.
Skall man döma av den livliga debatt som redan blossat upp kommer utbildningsfrågorna att få en central plats i den stundande valrörelsen. Om den blir propagandistisk eller klargörande återstår att se. Per Unckels bok lär karakteriseras som ett ambitiöst försök.