Största behållningen är också där boken brister
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ändå är det detta öststatsforskaren Stefan Hedlund gör i sin senaste bok - Århundradets brott, med underrubriken Historien om hur Jeltsins män plundrade Ryssland.
Visst har Hedlund en poäng i sitt rubrikval. Ingen har väl undgått hur 90-talets reformpolitik misslyckats.
Många andra länder i det gamla östblocket lyckades trots allt ganska bra med övergången från plan- till marknadsekonomi. Hur kunde det gå så illa i Ryssland?
Stefan Hedlund börjar från början, efter den misslyckade kommunistkuppen i Moskva 1991. Sovjetunionen går mot upplösning medan Boris Jeltsin manövrerar ut Michail Gorbatjov och förbereder ett milt uttryckt mycket radikalt systemskifte. Priserna skulle släppas fria, statsbudgeten beskäras och företagen privatiseras.
Det gick snett nästan omedelbart. Företag som inte längre fick statliga order gick inte över till ny verksamhet, utan slutade bara att betala fordringar, skatter och löner. Men de behövde inte gå i konkurs eftersom detta begrepp ännu saknades i lagstiftningen...
Det gick lika illa när prisregleringarna avskaffades och rubeln släpptes fri, samt inte minst när det omfattande privatiseringsprogrammet inleddes. I det senare fallet växte en ny överklass av nyrika rövarbaroner fram, vilka såg till att till underpriser lägga beslag på godbitarna och placera vinsterna på utländska bankkonton.
Den största behållningen med Århundradets brott ligger nog i att Stefan Hedlund lyckas att i detalj förklara varför det gick fel. Dimmiga begrepp, obegripliga manövrer och svårförståelig ekonomisk prosa bryts ned till redig och klar svenska.
Kanske är detta också bristen med Hedlunds bok, det vill säga att den är relativt smalt avgränsad till 90-talets ekonomiska utveckling. De politiska händelserna fungerar främst som fond för de finansiella och någon beskrivning av sociala eller exempelvis kulturella förhållanden existerar knappast. Något irriterande är det också att historieskrivningen i princip inskränker sig till de sista tio åren. Men utan kunskap om hur sovjetsystemet fungerade är det nästan omöjligt att begripa 1990-talets Ryssland.
Nu är det inte heller författarens avsikt att ge någon heltäckande bild av det postsovjetiska Ryssland, utan bara att beskriva de ekonomiska konsekvenserna av politiken under Jeltsineran. Det målet uppfyller Århundradets brott.
Det saknas inte heller tragikomiska poänger - inte minst vad gäller privatiseringar och aktiehandel. Det brittiska företaget Trans World Metals hade köpt in sig i ett smältverk, men företagets representant blev inte ens insläppt på bolagsstämman. Det likaledes brittiska oljebolaget BP-Amoco investerade under en fyraårsperiod över 100 miljoner dollar i ett ryskt oljebolag, bara för att finna att en av de nya ryska finansfurstarna plötsligen förklarade BP-Amocos kontrakt för ogiltigt.
Om rövarbaroner tog sig sådana "rättigheter" gentemot utländska storföretag förstår man att vanliga ryska småföretagare inte hade mycket att säga till om!
Över huvud taget slås man av att övergången till marknadsekonomi skedde i ett juridiskt ingenmansland. Vad värre var - behovet av att lyda de lagar som ändå fanns stod i proportion till den egna politiska och ekonomiska statusen. Det var därför ett mycket litet antal finansskurkar, kända som oligarkerna, kom i maskopi med Boris Jeltsin. Själv var presidenten beroende av stöd och hans ekonomiska insikter tycks från första början ha varit rudimentära.
Men orsaker till finansiella fiaskon går också att finna utomlands. Inte bara självutnämnda experter med små kunskaper om ryska förhållanden, utan också västvärlden och i synnerhet USA satsade enorma summor på välvilliga krediter till en rysk ekonomi som läckte som ett såll. Stefan Hedlund menar att detta bistånd inte bara utgjorde ett slöseri, utan också förvärrade situationen. De politiska incitamenten för att stoppa plundringen minskade om den ryska staten kunde hoppas på nya miljardlån.
Som svensk känner man på något sätt igen beteendet. Stefan Hedlund uttrycker aldrig åsikten, men påminner inte det hela om en del biståndsprojekt till socialistiska länder i Tredje världen under 60- och 70-talen - fast med omvända ideologiska förtecken?