Solglasögonen är alltid coola
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Levis 501 suger", sa döttrarna, och tackade tveklöst nej.
Bara några dagar senare kunde man läsa att Levis var i färd med att stänga hälften av sina fabriker och skulle säga upp tusentals arbetare i USA. Man kan förklara det med en massa förnumstiga räknenissetermer. Men alla, inklusive fabrikanten själv, visste precis vad det egentligen berodde på. Dödskyssen är utdelad av de unga ; Levis är inte cool längre.
Och det som blivit uncool hamnar obönhörligen i glömskans slaskhink. Byxorna har inte blivit sämre. Cool har inget med varorna själva att göra, det handlar om något oändligtmycket viktigare; vår attityd till dem.
Begreppet cool dök upp i västerländsk kultur för så där femtio år sedan. Men den attityd och stil det betecknar kan härledas till olika kulturyttringar i hela världen och i alla tider. I vårt århundrade kom den via den svarta jazzen till den frostbitna trenchcoatdeckaren, på trettio- och fyrtiotalen.
Sen vidareutvecklades den via Elvis för sin tid isbrytartunga femtiotalsrock till Miles Davis kyligt intellektuella genreexperiment. Revolten blev stil. Och stilen togs så småningom över av iskallt spekulerande businessmen som en säker väg till unga människors hjärtan, och framför allt plånböcker. Det är lättare att råna om offret tycker att det är stentufft att bli bestulen. Från att ha varit en "anfall är bästa"- försvarsattityd för samhällets utstötta är det nu en hårdlanserad stil som säljs som färdigförpackad individualism i de postindustriella konsumtionsdemokratierna. Är det kanske därför att cool är så intimt förknippat med "sex, drugs and rocknroll". Men också med dyra kläder och natten (även då iklädd solglasögon förstås). Det syns på märkesklädernas namn om man får vara med. Och den som har råd chansar aldrig.
Sextio- och sjuttiotalens medelklassbarn ville ha arbetarblåkläder (det var som sådana Levis lanserades från början) för sitt symboliska rebellskap. Och nästa generations rebeller vill i sin tur ha andra varumärken på sitt fadersuppror.
Ingen vill vara snäll längre; alla vill vara coola. Även Andersson vill göra uppror mot svenssonlivet och det blir lättare med rätt rockskivor och märkeskläder.
Attityden cool kan på många sätt härledas från inslag i den västafrikanska ursprungskulturens betoning av personligheten, vikten att kontrollera kropp och gester tills uttrycket blev en stiliserad pose eller till och med mask. Längtan efter befrielse symboliserades av det blå vattnets kyla. Och dessa drag följde slavarna till Amerika och mötte förtryckets vardag. Deras musik kom att kallas blues. Attityden följde med när vita sångare sjöng stadsblues och redde och spädde den till rocknroll. Samma sak med bebop. Till den kunde inga vita dansa.
Och historien kom att lära oss att den individualism som förkroppsligades ibegreppet American Cool gick att exportera mycket mera framgångsrikt än sovjetkommunismens uniformitet.
Det blev en motkultur, mot etablissimangets förljugenhet och var för en sannare sanning och en mera autentisk autencitet. Blåjeansen, för att bara ta ett exempel, sågs som en förbindelselänk till förindustriell livsstil som kändes adekvat. Och på sextiotalet kom den förtryckta svarta underklassens musik att kommersialiseras och hårdexploateras inte minst av engelska medelklassband (Beatles med Tamlacovers, Stones med Chuck Berry och Muddy Waters-plagiat och John Mayall och Fleetwood Mac försåg sig ogenerat ur den amerikanska "autentiska" rythm and blueskatalogen). Musiken stals för att den var så "ärlig" och sann.
Cool har kommit att få mindre med klass, kön, nationalitet eller religion att göra och nästan bara med ungdom.
Och med Hollywood och filmer som Bonny and Clyde och Easy Rider kom genombrottet på bred front.
Man vände ryggen till det småborgerliga livet, konventionerna och kostymen. Framför allt misstrodde man politikerna. Kraven på fullkomlig individualism, gröna vågen, motstånd mot polis och annat som blev cool visar sig ironiskt nog, eller ska man säga tragikomiskt, ha sin närmaste politiska bundsförvant i den amerikanska extremhögern.
"What are you rebelling against Jonny?
What have you got?" svarar Marlon Brando i The Wild one redan 1953.
Revolten förvandlas till en meny av köpbar stil.
Vilka är då coolhetens kännemärken? Tider kommer och går men svarta solglasögon är alltid cool, särskilt inomhus och på natten. Men de ska kopplas med en blaserad distans och ironi. Därför är naturligtvis Ernst Billgrens gula brillor och hans TV-fjantandeett lika fullkomligt ocoolt tönteri som hela Magnus Uggla. "The futures so bright Ive got to wear shades", sjunger Timbuk3 när allt gått åt helvete. Så ska det förstås låta!
Med kläderna är det lätt, jeansen, den vita T-shirten och den korta, svarta läderjackan är alltid rätt. I musiken i dag är gangsterrappen rättast; för dess kvinnoförakt och våldsglorifierande passar poserande vita medelklassgossars revolt och skrämmer skiten ur mamma som fortfarande ser All You Need is Love som vår tids bergspredikan.
Och i konsten Andy Warhol förstås. Han fullbordade vad Elvis startade och rev finkulturens sista bastioner när han integrerade kitschen i konsten och relativiserade det heliga originalet i massupplaga.
Annars är nyckelordet överdrift. Ju större, snabbare, längre, blankare eller högre desto mera cool. I modet blir det tydligast, tänk på hippiens benvidd på de utsvängda byxorna eller rapparnas måttlösa gällivarehäng. Eller hårlängden och ljudvolymen i hårdrocken eller skinnskallarnas hudnära stubb och vintergrova sommarkängor.
Konsthistoriens barock och romantik är förelöpare, men tiden lägger hela tiden till ytterligare ytterligheter.
Genom att vara cool ställer man sig utanför det borgerliga samhällets värdeskala och i stället för att betraktas som en looser finns det genom coolheten ett magiskt alternativ.
Men nu när reklambyråerna tagit över ska det bli de ungas normalitetstillstånd att vara cool. Om man inte förstår en cool annons beror det, ve och fasa, på att man är uncool. Så vem kommer att våga chansa?
Numera är coolgenerationen apolitisk. Den är liberal visavi droger och våld. Och drogerna är den femte största industrin räknat i omsättning.
Cool har varit den attityd som ställt individualisterna utanför samhällets standardkonventioner. Nu har ekonomiska intressen helt tagit över och målet är att sälja coolhet till så många som möjligt.
Då blir det väl coolare att vara uncool?