Skriftligt krypskytte från Skugge
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Två år senare förelåg hennes skönlitterära debut - Saker under huden. Ett prosaverk med potential men där bristen på fokus och en genomförd berättelse lämnade en del övrigt att önska.
Våren 1999 stod hon som en av redaktörerna till antologin Fittstim, en bok som bland annat genom att den innehöll Ulf Lundells brev till DN-kritikern Karolina Ramqvist blev mycket omskriven.
Bara efter att ha läst några sidor i Det här är inte en bok står det klart att rastlösheten, tillkortakommandena, otillräckligheten, utsattheten och hatet är drivkrafterna även i denna bok. En viss besvikelse infinner sig.
Där Skugge i Saker under huden tycktes vara havande med en författare tar hon i den nya boken inte alls vara på sin potential.
Läsaren möter en rad mer eller mindre löst sammansatta prosatexter, ofta av dagsboksmässig karaktär. Vi känner igen oss från Skugges tidigare texter. Här finns tvångstankarna, det bitvis bottenlösa självföraktet, viljan att trycka till och ibland trycka ner olika människor - alltifrån läsare till kändisar och kulturskribenter.
Den otäckta maktkampen som kan finnas i unga kvinnors relationer och som Skugge insiktsfullt tecknat i Saker under huden lämnas med ett "jag hatar väninnor" i den nya boken.
På sida efter sida möter läsaren ett nästintill bottenlöst äckel inför andra människor: "Jag tycker att allt som har med människor att göra är så fruktansvärt äckligt, särskilt alla funktioner, alla kroppsliga funktioner."
Om det är sig själv Skugge skriver om så har hon det uppenbarligen inte lätt. Att vara en offentlig person är något den unga författaren inte heller trivs med. "Jag hatar mina läsare." I sociala sammanhang sätter hon ofta sordin på stämningen - samtal tystnar och Skugge tystnar.
I detta och i en rad andra iakttagelser finns något som man kanske skulle kunna kalla en kändisskapets sociologi. På sätt vis gör Skugge sig själv till ett slags monster. Hon är "psykopat" och känner igen sig i de amerikanska tonårskillar som sköt människor på en high school i Colorado våren 1999. Hon är en vampyr som suger folks blod.
Kanske är detta tänkt som en narrspegelns strategi. Genom detta tillskriver sig Skugge en utanförposition utifrån vilken hon kan ägna sig åt sitt skriftliga krypskytte.
Är man intresserad av att placera Skugge i någon samtidstendens så ligger det nära till hands att sortera henne i bekännelsegenrens fack. Carina Rydberg fick 1997 sitt definitiva genombrott med Den högsta kasten och ett flertal dokusåpor där folk vänder ut och in på sina privatliv har under de sista åren dykt upp i de olika TV-kanalerna. På sant bekännelsemanér hänger Skugge ut läsarmail, vilka väninnor hon bröt med efter förra boken och vilka killar hon hånglat med. När hon skriver om hånglet med Kristian Luuk så är det svårt att inte associera till Carina Rydbergs affär med Ernst Billgren i Djävulsformeln.
Det offentliga dissekerandet av sitt egen livshistoria kan i Skugges fall med en välvillig tolkning placeras inom ramen för en anti-litterär strategi. Författaren konstaterar vid flera tillfällen att hon inte är begåvad, att hennes läsare är smartare, "när jag väl säger något märks det att mitt huvud är ett såll." I detta sammanhang är förstås bokens titel talande. Den otillräcklighet som genomsyrar hennes texter tycks bli både en besvärjelse av och en bekräftelse på ett liv i brist.
Då och då kan jag inte låta bli att undra om inte Skugge helt enkelt bara driver med sina läsare. Bakom maskerna kanske hon skrattar och visar finger. Som samtidsfenomen är Linda Skugge fortfarande intressant. Det börjar dock bli dags att ta skrivandet på lite större allvar och göra sig själv till en författare i sin egen rätt.