Seglandets lust och fasa upphör aldrig att fascinera

Länstolsseglandet är det bästa seglandet, tycker somliga. I varje fall är det ju ett bra komplement under den tid man inte kan utöva det riktiga. Det skulle vara intressant att få utrett hur många hyllmeter som skrivits om segling, och den litteraturens mängdrelation till annan, jämförbar.
Björn Larsson, professor i franska och romanförfattare, har nu bidragit till genren med en behändig bok, Från Vredens Kap till Jordens Ände (Det är Cape Wrath och Cabo Finisterre som åsyftas). Förutom underhållningssyftet har han velat ge inspiration och vägledning åt läsare som drömmer om långfärdsseglatser, deklarerar han.

det är bara det att boken är ägnad att skrämma vettet ur alla som funderar på att våga sig utanför linjen Skagen-Lindesnes med sin båt, så att de i stället förblir sittande i myshörnan med Björn Larsson, Göran Schildt och Hammond Innes. Det kan ju sägas vara seglingslitteraturens problem och dilemma, detta: den sortens njutbara segling man drömmer om är ju inget att skriva om, eftersom den är helt odramatisk.
Det enda som har läsvärde är ju hiskliga stormar, ibland total stiltje, farliga tidvattenströmmar, ödesdigra navigatoriska misstag och materielhaverier, nära-döden-upplevelser vid möten med stora fartyg i mörkret.
En stor förtjänst hos Björn Larsson är att han tar upp det där med rädslan kring seglandet. Ämnet är märkvärdigt frånvarande i seglingslitteraturen, och förresten också när seglare pratar med varandra. Det är nästan så man misstänker ett tabu.

somliga är aldrig rädda till sjöss, andra är dödsförskräckta så snart det lutar. De kategorierna har ju inga problem - för den senare är det ju bara att låta bli att gå till sjöss, och det gör den också. Mellan de här extremerna finns alla varianter. Somliga blir aldrig kvitt sitt obehag i hårt väder, eller den paniska känslan att man håller på att segla omkull när relingen doppar i vattnet på läsidan. Andra har en skräck för att segla i mörker, eller utan landkänning. Ändå håller de på, för att tjusningen med det hela trots allt överväger, eller för att bevisa något för sig själva och andra.
Det är helt naturligt att vara rädd på sjön, fastslår Björn Larsson, och har därmed entrébiljetten till himlen bokad. Han citerar långfärdsseglargurus och de mest perversa självplågare av typen ensamseglare jorden runt, sådana som har nått en position där de kan erkänna att de är rädda. Och att rädslan inte går över, till och med blir värre med åren, trots allt större vana och erfarenhet.

hur gör man för att slippa oroa sig så mycket att oron förstör själva upplevelsen och glädjen, frågar Björn Larsson retoriskt. Han har inget svar. Det är som med flygrädsla. Vad har den flygrädde för glädje av att veta att det statistiskt sett är säkrare att flyga än att cykla? Och vad hjälper sådan statistik den som ligger inklämd i en koj i förpiken på en liten segelbåt mitt på Nordsjön och försöker somna medan han tänker på kollisioner med tappade containrar, eller på supertankrar som tornar upp sig på kollisionskurs i mörkret? Hur statistiskt små riskerna än är flyter det faktiskt omkring tappade containrar i vattenbrynet, omöjliga att upptäcka i mörker, och havet befars av sparsamt bemannade jätteskepp som litar till radarn för att upptäcka småbåtar. För de senare kan allt hänga på att någon på fartygsbryggan då och då tittar på skärmen och kanske varseblir det fasta lilla blippet bland alla vågekon.

mellan varven filosoferar Larsson kring seglandet och människans frihetslängtan, parad med hennes längtan att testa sina gränser och att undersöka vad som döljer sig bakom horisonten. Det känns rätt bekant från annan seglingslitteratur. Näst intag av en viss mängd alkohol finns det inget man blir så filosofisk av som att sitta vid pinnen i en segelbåt. Men hans citat från en självlärd filosof bland faderns vänner fastnar ändå i minnet: Inget är säkrare än att det går en gångstig över en gräsmatta som ligger i hörnet av en vinkelrät korsning. Samma människor som inte kan motstå denna lilla besparing av tid och besvär är representerade bland dem som bestiger Mount Everest och seglar ensamma jorden runt. Hur förklara det?
Björn Larsson skriver om ett seglande som måste förbli en dröm, om ens det, för de flesta. För flertalet är det för dyrt, för tidsödande och för krävande, och oförenligt med vardagens och familjelivets krav. Larsson förklarar hur han haft råd och tid, men hur han lyckats kombinera allt sitt seglande - och vinterboende ombord! - med att bli professor och skriva flera böcker framstår ändå som en gåta. Nu har han dock måst ge upp det och inrätta sig som andra, med fast punkt i land och sommarseglande i hemmafarvatten.

litet sorgligt är det ju att läsa hans sakkunniga konstaterande i slutet att seglingens utveckling till massport har tagit bort en del av tjusningen. I bra naturhamnar i våra skärgårdar och i hamnarna vid de öppna kusterna i Sydsverige och Danmark har man numera parkeringsproblem om man väntar till kvällen med att söka natthamn. Tyvärr har trängseln också tagit död på den kontakt med andra människor som Larsson upplever som den kanske största tjusningen med att segla bland Yttre Hebriderna och längs Irlands kuster - människor reagerar ju på för mycket kontakt med andra med att sluta skalet.
En trevlig bok att drömma om långfärder med, på det hela taget. Men ibland blir man lika avtänd som av att läsa Inger Alfvéns s/y Glädjen, den fulländade skräckisen bland böcker om segling.