Platon och Nietzsche på 90 minuter
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vill man rekognoscera Platons eller Nietzsches filosofiska landskap, får man vara så god och vandra i deras egna skrifter. Sedan gärna också i andra författares böcker om deras filosoferande.
Platon på nittio minuter låter alltså lika osannolikt som "kunskap till extrapris", men det är precis det som föreslås i två nyutgivna, tunna skrifter om Platon och Nietzsche. Platon på nittio minuter består av femtio sidor text. Så även syskonvolymen Nietzsche på nittio minuter.
Paul Strathern, som är författare till båda volymerna, ägnar ungefär hälften av utrymmet åt en summarisk levnadsteckning, medan den andra hälften ägnas åt att sammanfatta kärnan av dessa filosofigiganters vidsträckta tankekosmos. På ett par sidor i slutet av varje skrift redovisas också några glimtar ur Platons och Nietzsches centrala verk.
Men förlaget lovar mer ändå. På baksidestexterna prisas författaren för sin humoristiska ådra "som gör dessa böcker till en läsupplevelse i sig". Läsaren utlovas alltså inte bara kunskap, hon kommer också ha roligt. Detta tröttsamma svenska syndrom som jag aldrig kommer att begripa, att allt i alla lägen måste vara roligt för att någon överhuvudtaget skulle vilja ägna sig åt det!
Roligt hade faktiskt varken Platon eller Nietzsche. Som ung upplevde Platon djup sorg när hans älskade läromästare Sokrates tömde giftbägaren i en fängelsehåla i Aten. Efter detta levde han i exil i drygt ett decennium. Vid ett tillfälle slogs han i bojor på order av tyrannen Dionysios i Syrakusa och såldes så småningom som slav på sin födelseö Egina.
Värre gick det för Nietzsche som menade att svårigheter och prövningar var en avgörande förutsättning för lycka och tillfredställdhet. Själv upplevde han vare sig långvarig lycka eller kärlek. Som ung fick han syfilis på en bordell i Leipzig. De kvinnor som han var förälskad i besvarade inte hans kärlek.
Efter svåra depressioner bröt han ihop på ett torg i Turin och spärrades in på ett sinnessjukhus i Tyskland, där han dog vid femtiofem års ålder.
Men trots umbäranden har dessa två filosofer författat ett rikt flöde av omdanade tankar som har bidragit till att forma den västerländska civilisationen. Och hur mycket av detta tankeflöde kan man fånga i en volym som ska läsas på nittio minuter? Inte mycket! Det som skymtar i Stratherns miniskrifter är blott några vattendroppar ur två oceaner.
Det finns en sympatisk och demokratisk tanke bakom goda populärvetenskapliga böcker. Man vill nå ut till en bredare läsekrets än bara till de invigda. Jag vill gärna tro att det är den ambitionen som ligger bakom Stratherns skrifter. Men det finns gränser på hur mycket man kan förenkla.
Stratherns anekdotiskt lagda skrifter kommer förmodligen att uppskattas av läsare som inte har mer än nittio minuter att ägna sig åt Platons och Nietzsches tänkande. De kan möjligen också inspirera Herman Lindqvist till att skriva om filosofi. Men inte mer!