Pirinensk prosakonst när den är som bäst
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Här möter vi en författare som vet vad han gör. Ett råd är att läsa Den svenska apan i små portioner - annars kan man nog lätt storkna.
På ett suveränt lätt och omisskännligt "pirinenskt" sätt berättar han om människors mer eller mindre urspårade liv där absurditeten ligger skavfötters med tragiken.
När jag skall summera vad jag egentligen läst kommer insikten att de flesta i boken är utslagna eller misslyckade på något sätt. Enligt författaren syftar titeln Den svenska apan på något undertryckt och "undermänskligt" - pampigt men samtidigt havererat. Ungefär som berättelserna. Formmässigt påminner det om en dagstidning. Tempofyllt hoppande, fragmenterat och kalejdoskopiskt.
Förutom att vara en nyskapande och unik serietecknare har Joakim Pirinen tidigare visat sig vara en särpräglad pjäsförfattare. I Familjen Bra från 1993 gjorde han intrång i den lyckliga familjen där alla var så präktiga att hela pjäsen imploderade i ett absurt godhetsrus. Onekligen en märklig läsupplevelse.
I Den svenska apan har han samlat 83 korta fristående prosatexter. Här varvas berättelser, deckarpasticher, recept i en enda överväldigande röra. Stilistiskt är allt mycket skickligt genomfört i denna litterära mosaik.
Om man ger de olika texterna den tid de förtjänar upptäcker man de oemotståndliga förskjutningarna och omkastningarna. I de drastiska historierna blir vardagen absurd om än både tragisk och komisk. Tankarna kan gå till både Erik Beckman och Öyvind Fahlström.
Pirinen har kallats för mannen med pokeransiktet och detsamma kan sägas gälla hans prosatexter. Med allvar och precision berättar han till exempel om bostadssituationen i Stockholm i historien om prinsen och prinsessan som måste genomgå tre prov för att få en lägenhet. Han kan också skildra hur en hel familj bokstavligen lemlästas och slits sönder under en hemmakväll med Yatzy. Eller med stort allvar låta en man och hans hustru reagera på ett naturprogram i TV där det hävdas att det finns daggkåpor i grönområdet Trollgläntan (som för övrigt ligger granne med Pirinens hem i Hammarbyhöjden i Stockholm). Det hela slutar med att paret tvingar fram en ursäkt från programledarna i TV, eftersom det inte finns några daggkåpor i Trollgläntan.
Den som lärt sig älska 80-talets marodör Socker-Conny kommer nog att få sig några råa skratt, men också klia sig undrande i huvudet, under läsningen av Den svenska apan. Själv ser jag fram emot den dag som Joakim Pirinen släpper loss i en hel roman med struktur och mål. Det vore spännande - vilken historia man har att vänta...