Petrarca var modern redan på 1300-talet
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en fiktiv dialog med kyrkofadern Augustinus synas Petrarcas svårigheter att leva enligt de kristna buden. Samtalen förs i närvaro av Sanningen, som uppträder i gestalt av en vacker kvinna. Det bidrar till att uppriktigheten från båda håll många gånger är spydigt hänsynslös.
Det är självfallet ingen slump att det just är Augustinus som Petrarca väljer att samtala med. I dennes Bekännelser från slutet av 300-talet beskrivs liknade ruelser och mycket tyder på att Petrarca uppfattade boken som en ställföreträdande självbiografi.
Det utvecklar sig till en strid mellan vara och böra där Augustinus intar rollen av ett medeltida överjag, medan det tvehågsna och splittrade hos Petrarca utgör ett slags förstadium till en ny människouppfattning. Den schweiziske kulturhistorikern Jacob Burckhard beskrev på 1800-talet Petrarca som en av de första moderna människorna. Det är alltid problematiskt med kategoriseringar och det är idag kanske lättare att betrakta honom som en hybrid mellan medeltid och modernitet.
Det moraliska korrektivet finns i det förflutna, men samtidigt vägrar han i ordväxlingen med Augustinus ge upp egna personliga erfarenheter. Han ser på den något yngre Boccaccios frivolitet med skepsis, men har definitivt tagit ett avgörande steg ut ur den gudomliga ordning som Dante en generation tidigare fann orubblig. Samtidigt sträcker sig hans introspektion och självanalys långt in i 1900-talet på ett sätt som inte ens Jacob Burckhardt kunde föreställa sig.
Petrarcas ryktbarhet idag är främst grundad på kärleksdikterna till sångmön Laura. Men som ivrig manuskriptsamlare och filolog bidrog han till renässansens intresse för antiken och genom hans försorg sparades manuskript av bland andra Cicero och Livius åt eftervärlden. Dessutom betraktas han som den europeiska litteraturens förste landskapsskildrare i egentlig mening..
Min hemlighet ska nog helst läsas som ett supplement till kärleksdikterna, som egentligen handlar både om passionens olika faser och fasor. Våndan över att den jordiska kärleken stör relationen till Gud.
I Min hemlighet klandrar Augustinus honom för hans ärelystnad och betecknar kärleken till Laura som dårskap.
Petrarca hänför sitt tungsinne just till kärleken, men kontrar ändå med att beskriva Laura som ovetande om jordiska bekymmer och brinnande av längtan efter himlen. Augustinus ger sig inte och förklarar att också de vackraste ting kan omfattas med skamlig kärlek. Sexualiteten är det stora underliggande störningsmomentet och båda kontrahenterna hade under tidvis levt utsvävande och kommit till korta mot köttets lockelser.
Laura framställs som ett slags ljusskimrande idealgestalt, men har ändå större kroppslig närvaro än Dantes Beatrice i Vita nuova och föremålen för de provençalska trubadurernas höviska dyrkan. Petrarca är medveten om sitt syndafall, men står ändå på sig och hävdar sina intressen i egenskap av dödlig framför de måttstockar som gäller i evigheten. Det finns förmodligen skäl att då och då ägna honom en tacksamhetens tanke.
I historien kring Laura finns en mytbildning som ironiskt nog kan ge en tankeställare. Man vet inte säkert vem hon var och många har till och med tvivlat på hennes existens. Men Petrarca har noterat hennes dödsdag i marginalen på sitt exemplar av Vergilius Aeneiden. Det har lett till att man trott sig kunna identifiera henne som Laure de Sade. En tidig släkting till den beryktade markisen på 1700-talet, vars våldsamma framfart gav en fingervisning om hur det kan vara ställt i en värld där dialoger som den mellan Augustinus och Petrarca diskvalificerats av olika skäl.