Papperstigern som ryter motmediejättarna
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Paper Tiger har funnits sen 1981 och drivs av, förutom två anställda, enbart ideell arbetskraft. Inga journalister eller professionella medieproducenter får vara medarbetare. Nu senast har de producerat en serie ungdomsproduktioner på olika teman med folk från hela landet.
I dag ägs den samlade globala medieindustrin av nio gigantiska företag. Ta till exempel Disney, som är en av dessa stora jättar, och som likt de övriga giganterna försöker tjäna pengar på alla tänkbara nivåer i produktionskedjan. I ett sådant företag finns det naturligtvis inget utrymme för material som inte är kommersiellt. Förutom public access-kanalerna existerar ingen TV driven utan vinstintresse i USA.
Gatlyktorna kastar sitt gula halogenljus genom regnet. Maria Jacobson visar en dokumentär om queerungdomar på ett fosterhem i New York.
Detta är en film producerad efter Paper Tigers vanliga arbetssätt, där de lånar ut tekniska prylar till ungdomarna och redigerar filmen när den är färdig. Filmen är ibland lite seg, jag saknar förklarande på:or. I gengäld får jag lyssna till en människas historia utan vinklingar eller förenklingar. Detta är ett led i Paper Tigers strävan att väcka oss tittare, de menar att vi har blivit alltför vana vid medias tillrättalagda dramaturgi och jag börjar se Paper Tigers arbete som ett slags mediemission.
På samma gång är det också en social mission, genom deras strävan att få folk att göra någonting. Varje vecka 19.30 sänder Paper Tiger Television sina halvtimmesprogram på public access-kanaler i New York.
Genomsnittsamerikanen vet antagligen inte ens att det existerar ett program som detta. Medan förtexterna rullar till Chicago Hope kör Paper Tigers program igång med frågan "Do you know where your brains are?", och som sista programpunkt före eftertexterna, avslutar de sitt program med en redovisning av hur mycket programmet har kostat.