Överpedagogiska pekpinnar om förtryck
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Birgit Häggkvists novellsamling Försöksråttan har utan tvekan ett gott syfte. De fyra berättelserna handlar om förtryck av barn, större delen av boken upptas av titelnovellen.
Häggkvist skriver bra prosa men är framförallt en iakttagare med känsla för psykologi. I Försöksråttan initierar berättaren ett experiment. Han/hon får några flickor att mobba en klasskamrat. Innan berättaren har påpekat att offret är ett offer har ingen av klasskamraterna brytt sig om henne. Men när det väl introducerats gör de allt för att fjärma sig från henne och tar varje tillfälle att förstärka den nya maktrelationen.
Häggkvists prosa ligger nära talspråk och berättelsens karaktär av experiment förstärks av att personerna kallas ettan, tvåan och så vidare. Den allvetande berättaren har i någon mån dubbla roller, dels förklarar han/hon för oss vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom skeendena, dels är han/hon ett exempel på den attityd av osäkerhet och hat som författaren anser utgör grunden för trakasserier.
Tanken är att beskriva mobbningens psykologi, och man kan tänka sig att Häggkvist har hämtat inspiration från Wilhelm Reich eller åtminstone Klaus Theweleits Mansfantasier. Det handlar om att skapa avstånd mellan sig själv och det äckliga, som annars hotar att när som helst ta sig in i den egna kroppen.
Försöksråttan tar i slutet en märklig vändning. Handlingen kopierar händelserna kring mordet på John Hron och avslutas med att berättaren ironiskt antar att mordet som begåtts kommer att skyllas på nazismen med påföljande turnéer mot våldet i skolan, med obligatorisk filmvisning i aulan.
Trots Birgit Häggkvists goda syfte är ändå Försöksråttan problematisk. Skolbarnens värld är helt igenom svart och ingenstans finns någon som de kan vända sig till. Försöksråttan försöker påtala att vuxnas oförmåga att stoppa våld och trakasserier beror på att de vill göra det lätt för sig. De förstår alldeles utmärkt vad som pågår men hoppas problemet ska försvinna om de tittar bort.
För att visa de vuxnas goda intentioner och dess dåliga resultat finns en rolig scen där en lärare varit på kurs och lärt sig att man kan spela teater för att mobbarna på så sätt ska förstå hur det är att vara mobbad. Tillställningen gör förstås bara positionerna än mer tydliga. Läraren läser också en idiotisk berättelse om Udda Persson, en mobbad flicka som övervinner sina besvär genom att visa att hon kan cirkuskonster. Mycket skiljer förstås denna naiva inställning från Birgits Häggkvists men de pedagogiska ambitionerna är desamma.
Försöksråttan tilltror inte läsaren att göra den typ av reflexioner Häggkvist förmår, berättarens iakttagelse tömmer berättelsen på tolkningar. Nu när vi har upplysts kan vi slå ihop boken i trygg förvissning om att vi fortfarande är goda och har större integritet än läraren och klasskamraterna. Samtidigt ska det understrykas att Häggkvists bok har förtjänster. Som iakttagare av maktspel och grupprelationer är hon mycket begåvad. Det leder till att samlingens bästa text är den utan pedagogiska ambitioner, den korta inledningsskissen med en far som försöker utöva makt över sin son då de tvättar bilen.