Orden vida bättre än morden
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förra månaden fick vi säga goddag till Långt farväl av Raymond Chandler, i februari är turen kommen till Helena Poloni, som är den som gett namn till Polonipriset. Det är en pseudonym för Ingegerd Stadener som 1956 levererade den idylliska småstadsskildringen.
Jag gissar att det är Sigtuna som gömmer sig bakom bokens Brunnsköping, en "fem tusen själar stor mälarstad med medeltidsanor". Där finns de trenne väninnorna postmästare Pamela Pehrenstam, prostinnan Astrid Brunelius och apotekare Hild Grufva, läs Elsa Beskows tant Grön, tant Brun och tant Gredelin.
Mord i barm är värd att läsas, för sin skildring av en svunnen tid, likt ett lätt gulnat fotografi som väcker slumrande minnen. Själva intrigen lämnar en hel del att önska, liksom de olika karaktärerna som är mer än lovligt grunda. Men språket är härligt och iakttagelserna överraskande roliga.
Som den här om prostparet Brunelius: "de kompletterade varandra och begrep varandra lagom lite för att alltjämt kunna bli överraskade av varandras reaktioner. Det prosterliga äktenskapet ansågs så lyckat att det nästan var en smula opassande."
Och den här om brevbärare Haglund:"han var ingen företagsam typ - drömmande sort med rakitisprägel och hjärtfelshy".
Det är ovan nämnde Haglund som är upprinnelsen till dramat. Boken börjar med att han avlidit i italienska Florens dit han ett par år tidigare rymde med Nattlivets jänta(dottern till stadens enda prostituerade) och lämnade en förgrymmad fru och en liten son.
Älskarinnan återvänder inte enbart till Brunnsköping utan också till samma hus som änkan, tidigare den förgrymmade frun bor i. I sju stora lårar anländer sedan konstverk av Haglunds hand, tänkta att ställas ut i stadens rådhus, som en postum hyllning till en i livet missförstådd och ringaktad brunnsköpingsbo.
Bränder utbryter, misshandel äger rum, självmord och mord likaså. Småstadsidyllen skakas om. Sensmoralen fäller sin egen dom över alla de trångsynta som inte släpper in de avvikande i gemenskapen.
Och ett sådant tema blir aldrig omodernt.