Om svek, sköra hopp och ömtåliga relationer
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om familjekonflikter, svek och ömtåliga relationer handlar denna melankoliska och finstämda berättelse, där dramatiken utspelas bakom orden, mellan raderna.
"Jag vill inte att orden kommer utanför min kropp" tänker Ellen, som tidigt får lära sig att ord är förrädiska; de kommer med löften som inte uppfylls, de förmedlar oönskade nyheter och bittra besked.
Men också tystnaden kan tala om det man inte vill höra. Hennes svar på de outtalade schismer vi genom hennes blick upplever är att dra sig inåt. Ellen, vars far är okänd, har av sin mor Ester lämnats hos sina morföräldrar i Norge. Själv har Ester flytt det lilla samhället, som med sina konventionella värderingar är alltför trångt för hennes livsglädje och spontanitet, och i Sverige startat ett nytt liv, i vilket det inte är säkert att Ellen ryms.
Ibland dyker hon upp oanmäld för att lika hastigt försvinna, lämnande efter sig en svag doft och saknad. Ellen slits mellan två världar, mellan sin kärva mormor och sin utlevande men inte alltid så ansvarsfulla mor.
Relationen mellan mor och dotter står i centrum, ett förhållande som präglas av brutna löften, svikna förväntningar, förnyade förhoppningar.
Esters intensiva, rastlösa natur gör henne till en annorlunda mor, men ett liv med henne innebär också ett avsked från tryggheten.
Esters frigörelse krockar med dotterns behov av trygghet, och hennes sökande efter bekräftelse ställer krav på Ellen som hon är alltför liten för att kunna uppfylla.
Ellen själv är splittrad mellan sin längtan efter modern och smärtan över att bli övergiven och sviken.
Vi blir också åskådare till det komplicerade förhållandet mellan Ester och hennes mor, som vänt sig ifrån den i hennes ögon lättsinniga dottern. Mellan dessa två utspelar sig en känslomässig kamp, där Ellen står emellan. Med Ellen som tystlåten iakttagare av de vuxnas värld blottläggs konflikter, slitningar och spelet mellan människorna, och en i sänder faller bitarna i hennes egen historia på plats.
Blikstad berättar stramt och återhållet, utan förklaringar eller färdiga tolkningar. Av barnet registreras sinnesintryck, fåordiga samtal, tillbakahållna åtbörder, men några tankar eller känslor som upplevelserna ger upphov till delges inte.
I denna befriande avskalade estetik laddas de vardagliga gesterna med betydelse, det inre livets rörelser anas bakom vad orden och handlingarna; under den stillsamma ytan finns en stark spänning. Till Ester är en ovanligt säker debut. Lågmält, med en konstfullt enkel prosa och omsorg om detaljerna, fångar Line Blikstad övertygande barnets värld, med dess ljud och dofter, sköra hopp, hudlösa längtan och spröda drömmar.