Nostalgi - en känsla från vår egen levnadshistoria
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som känsla har nostalgin nedvärderats under senare hälften av 1900-talet. Nostalgikern beskrivs ofta som en otidsenlig person i litteraturen. Jag kommer osökt att tänka på författarinnan Sue Townsends antihjälte Adrian Mole som envist försöker sälja sitt romanbygge Ack, min hembygds flacka kullar till ointresserade förlag. För att visa hur rörande ömklig han är låter Townsend honom skriva på en roman som för tankarna till en nostalgi av ett romantiskt slag med suckar och melankoli. Så är också Mole ett självutnämnt geni - pretentiös och löjlig men ändå godhjärtad.
Om nostalgi som känsla handlar idéhistorikern Karin Johannissons senaste verk. Vi får här följa nostalgins födelse i 1600-talets Västeuropa fram till att den blir en förkastad känsla under förra århundradet. Den skapades som ett namn på de kroppsliga symtom som följde med svår hemlängtan. Närmast nostalgin stod erotomanin och symtomen var desamma: blekhet, aptitförlust, djupa suckar, hallucinationer, kroppens försvagning och slutliga kollaps. Men erotomanin hade en äldre historia. Ingen hade tidigare beskrivit en sjukdom framkallad av saknaden efter en plats.
Under 1700-talet blev nostalgin genast en succé som sjukdomsdiagnos, särskilt i militära kretsar där det tillhörde vardagen att längta hem. Det var en känsla som upplevdes som problematisk men som ändock var accepterad. Sensibilitet uppfattades varken som ett tecken på svaghet eller omanlighet.
Under 1800-talet både förtunnas och kvalificeras nostalgibegreppet. Under romantiken får det en rik tillämpning i relation till tre särskilda sfärer; himlen, naturen och barndomen. Nostalgi dyker upp i en mängd blandformer mellan de litterära skildringarna och de medicinska beskrivningarna. I religiös litteratur betyder begreppet himmelslängtan. Hos romantiker som Novalis och Heinrich Heine förskjuts nostalgibegreppet till en slags naturkänsla. För Kant och delar av den romantiska filosofin blir nostalgi i stället ett tillstånd som inte botas av ett återvändande till en plats. Man längtar inte efter platsen för barndomen utan till barndomen själv eftersom den försvunna tiden aldrig kan återfås.
Därmed lämnar också nostalgin kroppen eftersom den upphör att vara en självständig sjukdom. Det sker en psykologisering av nostalgin: "Den moderna sårbara människan blir till som typ i en riktning som avviker både från erotomanens eller nostalgikerns vilda kroppslighet och från melankolikerns eller hypokondrikerns självmedvetna ömtålighet."
För romantikerna blir nostalgin ett existentiellt, melankoliskt färgat grundtillstånd. Det innebär ett avgörande steg i nostalgins historia. Den konkreta och erövringsbara rumsdimensionen byter plats med den abstrakta och oåterkalleliga tidsdimensionen. Inom populärkulturen, skönlitteraturen och inte minst memoargenren blir nostalgins innebörd färgad av sentimentala stämningar - jagets längtan efter barndomens arkadiska ängar. I medicinen bibehöll nostalgin sin klang av död och förstörelse.
Kring sekelskiftet 1900 får nostalgin en kortvarig men häftig renässans som en vetenskapligt definierad känsla, men nu som ett psykopatologiskt tillstånd där den tolkas som en (ibland kriminell) defekt hos individen. Så sent som 1940 definierades begreppet fortfarande som sjuklig hemlängtan i uppslagsverk. Sedan försvinner uppslagsordet nostalgi.
Beroende på tid och sammanhang, klass och kön, har nostalgin tolkats på olika sätt. Be-greppet har också använts i många skilda syften. Ett exempel här är hur hemlängtan kopplades till hembygden och utnyttjades som krigspropaganda i 1930-talets Tyskland: "För tyskarna betydde hemlängtan att fullfölja sitt historiska öde: den tyska nationens nyordning av sitt livsrum och plikten att försvara hemmajorden mot varje angrepp från andra makter."
I Nostalgi: En känslas historia visar Karin Johannisson det mångfacetterade i begreppet nostalgi. Ofta förenklas det och behandlas som ett enbart kulturellt och socialt fenomen, inte som en individuell erfarenhet. För sociologerna under 1960-talet var nostalgin modernitetens anemiska förnekelse. Ett par decennier senare hade historikerna tolkningsföreträdet - nostalgin som återskapad historia framstår som konsumtionskulturens fetisch.
Nostalgin som både gammalt och nutida fenomen förenklar och sentimentaliserar det förflutna, förgyller och förändrar dåtiden. Nostalgin representerar inte sann förflutenhet men den är sann i en annan mening - den relaterar till ett levt förflutet, till den egna livserfarenheten. När utopierna rämnar tar vi en tillflykt till det privata berättandet.