Nattsvart och perverst i underhållande debut
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Av 1020 översatta skönlitterära verk år 1999 var dryga tre fjärdedelar, 791 stycken för att vara exakt, från engelskan, en dominans mindre överraskande än att det samma år översattes och gavs ut blott 25 titlar från tyskan, knappa 2,5 procent. Och det från ett grannland och ett stort språkområde som ändå så sent som samma år genom Günter Grass begåvades med ett nobelpris (någon Grasseffekt är näppeligen trolig).
Det är beklagligt eftersom översiktsartiklar i kulturtidskrifter gång efter annan presenterar intressanta tyska författarskap som väcker nyfikenhet men som alltså sätter få spår i den svenska utgivningen. En och annan rännil letar sig dock fram, senast Karen Duves debutbok Regnroman som nu ges ut i Bonniers "Upptäck till lågt pris"-serie.
Det är en debut, som med en näraliggande svensk jämförelse, har allt och mer därtill än Cecilia Bornäs uppskrivna debut Jag Jane.
Regnroman är en berättelse om den destruktiva naturen, om förruttnelsens och förgängelsens ovillkorliga seger, om det mänskliga driftlivets perversioner och nattsvartaste sidor. Bortsett från en eller annan Mercedes och parabolantenn - ting som mest fungerar som tidsangivelser - kunde den varit skriven för hundra år sedan för idémässigt hör den närmast hemma i naturalismens sekelskiftesdekadenta frosseri i och fascination inför förfallet.
Här är det nygifta paret Leon och Martina som utsätts för tillvarons fuktdrypande entropi. Leon, en måttligt framgångsrik författare, får i uppdrag att skriva en porrklubbsägare och före detta proffsboxares biografi. Ett rejält förskott finansierar köpet av ett ensligt beläget hus vid randen av en vidsträckt myr i norra delen av det gamla DDR. En plats idealisk för skrivande och en idyll om det inte vore för de egendomliga systrarna till grannar och det evinnerliga regnandet.
Alltför mycket måste fixas i det undermåliga huset och dess översvämmade trädgård för att något ska kunna skrivas, och det som ändå skrivs underkänns av uppdragsgivaren, vars tålamod snart brustit och som i bästa gangsterstil kommer på besök för att med naket våld som tyngsta argument få fason på författaren. Sedan går allt raskt överstyr i allt våldsammare tempo och innehåll.
Varje person som dyker upp visar sig ha sin egen störning: den anorektiska Martina finner sin njutning i kräkningar, den lokale handlaren är transvestit, vännen Harry sadist och av de egendomliga systrarna är den ena en närmare två meter lång lesbisk grovarbetare och den andra en enormt fet trolsk nymfoman. Leon själv är inget alls utom vekhet. Bristen på vilja och kurage prisger honom åt sniglarna, grodorna, myrarna och den hopplösa vätan som tränger genom allt och alla.
Denna egensinniga kombination av actionromanens stil och en svunnen genres innehåll är både lyckad och spännande, om än överlastad. Som så många andra debutanter tryfferar också Karen Duve, född 1961 och från Hamburg, stoff i en mängd som en mera erfaren författare skulle ägnat tio romaner. Men underhållande är det. Och säkerligen finns det fler tyska författare av Duves kaliber att upptäcka. Om inte till lågt pris så till kostnaden av förläggarnas intresse.