Mycket storpoesiav Bei Dao
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan den kinesiska regimens brutala krossande av studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989 lever Bei Dao i exil, för närvarande i USA.
Bei Dao genomför sina dikter med ett djärvt och surrealistiskt bildspråk fyllt av långt drivna metaforer. Språket är bedövande vackert utan att vara insmickrande. Det är också generöst till övermått av lekfulla infall och plötsliga vändningar. På grund av sitt hämningslösa bildspråk skulle Bei Daos dikt vid en första anblick kunna framstå som svårtillgänglig, men i själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Hans dikt kan förstås också läsas som en förenkling av verkligheten.
Poeten ger läsaren chansen att i mötet med texterna få varsebli den hisnande upplevelse som ibland uppstår mellan god konst och en betraktare med öppet sinnelag; det som kanske bäst låter sig beskrivas som konstens andliga aspekt. Bei Dao har styrkan att kunna förmedla sådana upplevelser och som läsare får man en intensiv känsla av att få vara med om något unikt och sällsamt.
Dessutom är Bei Daos diktning, trots sin förklarande innebörd fri från både religiösa klichéer och dammig filosofi. I stället är hans diktning bräddfylld av en befriande integritet och en härlig, medkännande humor. En lek för själar som smittar av sig:
hallå polare, vad är klockan?
redan ett på natten
det är sant över våra huvuden har två årstider
slutit ett förbund, djävlar,
vid fötterna drabbar blommorna samman
ha det bra, vi ses
Det är med andra ord stor poesi Bei Dao bjuder på. Mycket stor. Och som allt riktigt stort rymmer den ett övermått av ödmjukhet.