Med ett budskap klart som kårvspad
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Elis Eriksson har sin egen grammatik. Ett genomgående tecken är Det blå benet, ett tecken format som ett L, ibland målat eller sågat som finns i alla reliefer utom två. Den ena är en krigsscen med två figurer som uttalar repliker som: "Fan vade brinner i dom" och"Utrota dom jävlarna". Den andra visar en underlig figur med texten "Hederlig mördare". Jag läser dem som två tidstypiska verk från Vietnamkrigets dagar, men citaten är inte riktigt korrekta för Elis Eriksson vänder och vrider på bokstäverna. Hans språk och skrift är lika eget som hans grammatik.
elis erikssons senaste projekt är böckerna Muffa 1 och 2, två böcker som smälter samman teckningar, collage och skrift. Muffa kan läsas som en tecknad serie, men när det gäller Erikssons verk är det mer rättvisande att tala om termen graphic novel, en hybrid mellan serieteckning och roman, på samma sätt som man kan kalla hans träreliefer ett romanbygge.
Muffa är berättelsen om pojken Janjösta, modern Muffa och de oskiljaktigt lika männen Hållger Sikksten, Jan och Jösta, sedd ur Janjöstas ögon. Muffa är mest intresserad av sigg och Tubårj och lungn och ro. Janjösta kommer på undantag och behandlas illa. De slarviga streckteckningarna och det fonetiska språket, förstärker paradoxalt berättelsens allvar: Janjöstas miserabla uppväxtförhållanden förstärks av den naivistiskt komponerade berättelsen, vilket gör att credot i Muffa ekar mer och mer hjärtskärande för varje gång det upprepas:"Vi ska herdas FÖR livet dåm STORA e HER-DADE å DÅM E gresliga och E såm villda jur å håpplösa at UMGÅS med", ofta riktas dessa budskap till "kåmpissarna" och det är naturligtvis ytterligare en paradox att Elis Eriksson, som tar de smås parti mot de stora är 95 år gammal.
Men gammal är äldst och för en dryg månad sedan fick han Sveriges Bildkonstnärsfonds stora stipendium på en kvarts miljon kronor. Trägen vinner kan man också säga för det finns en obönhörlig konsekvens i hans konstnärskap, alltsedan 1958 då han - enligt egen utsago - föddes en andra gång och lämnade det klassiska arvet och den klassiska skolningen bakom sig. På 60-talet blev han en idol för de som experimenterade med den "öppna konsten", Åke Hodell, Bengt Emil Johnsson, Leif Nylén och Torsten Ekbom.
Redan då gav Elis Eriksson ut sin serie om Pavan på Hodells förlag Kerberos. Linjen mellan Pavan och Muffa är ovanligt rak för att vara av Erikssons hand.
böckerna om muffa ges ut av Galleri Lars Bohman och där visades också originalsidorna. Tillsammans med ännu inte utgivna berättelser om Muffa. Där framgick det i än högre grad att de finstilta texterna med sin högst fonetiska stavning illustrerade med teckningar och collage av rivna tidningssidor är mer litteratur än konst.
Sviten Muffa på landet - elgjakkten, är annorlunda än böckerna med flera monokroma fält i krita med text och teckningar mellan dem.
På utställningen visades också några collage från 60-talet: elefanter i blankt papper som tänker på yllemössor. Sådan kollisioner är inte ovanliga i Elis Erikssons verk. De rubbar verkligheten på ett angenämt sätt och det är ett gott betyg åt Elis Erikssons konst att den fortfarande har en lätt omskakande verkan.