Med aforismen som stilmedel

Språk och minne och tillblivelsens mysterium som måste bemästras med hånfullt hjärtskärande fraser som "jag skiter ut ett barn" fyller Maria Küchens diktsamling De försvunnas namn från pärm till pärm. Hon är ingen nykomling på parnassen, även om hennes namn kan verka obekant - Maria Küchen är nämligen identisk med Maria Gummesson, vars prosa- och diktböcker kommit i en jämn och spännande ström från poesidebuten 1989 med Hos ljusmålaren fram till nu.
Maria Küchen arbetar i sin nya diktbok med omtagningar och med aforismen som stilmedel. Om och om igen hamrar hon in samma formuleringar i läsaren.
Hennes texter hålls samman av ett frågeformulär, som påstås ha cirkulerats "av Blixa Bargeld med flera, inför ett framträdande i Stockholm 1997". Redan på inledningssidan ger författaren sina svar på några av frågorna som rör "hjärnan, nervsystemet, de fem sinnena". De flesta besvaras med "Nej". Några också med "Jag vet inte. Jag minns inte och Det vet alla". Frågorna, och då helt andra än de besvarade, får man ta del av på sista sidan. Det säger något om Maria Küchens ställningstagande till sin omvärld. De försvunnas namn är fränt uppfordrande.
Minnets vansklighet, avelsestormens obegriplighet och vissheten om att inte kunna "göra anspråk på denna kropp" som är i vardande i henne medan "den lillas hjärta slår i mig så" väller fram med stark kraft trots det återhållna språket.

Bara en sak tycks för Maria Küchen vara självklart, nämligen att "Mening är lika med ett levande språk".
Beträffande minnet återkommer hon till hur fullkomligt bortglömda fragment ur det förflutna tycks vara det enda som återstår. Så inser hon plötsligt att från hyreshuset hon bebodde sina fem första år är det bara gårdens stenläggning som förblivit hos henne.
Med behållning tog jag del av hennes tankar i De försvunnas namn, där en av hennes aforismer lyder: "De lyckliga är inte många. De liknar alla andra."
Också i detta tvingas man ge henne rätt.