Lyrik som språkligt experiment

Friktion kallar den tjugofemåriga Anna Hallberg sin debutdiktsamling. Titeln leder tankarna till motstånd, slitning, nötning. Och nötning handlar det om, såtillvida som författaren låter orden gnuggas och skavas mot varandra, vänder och vrider på dem, töjer ut och tänjer dem. Det är känslan av ordet i munnen hon vill fånga, hur det rullar i munhålan, smackar mot gommen, blir till "gnistrande skärvor/lysande helt/ett sprakande korn/på tungan".
Hallbergs dikter är spunna ur associationer, väckta av tanken på särskilda ord. Dikten kommenterar, reflekterar och illustrerar det aktuella ordet, ger det en ny definition, vilken tar hänsyn till dess rent språkliga kvaliteter, till form, fonetik, typografi. Innehåll smälts samman med ton och klang. Den dikt som utgår från ordet "telegraf" har exempelvis en närmast onomatopoetisk karaktär, samtidigt som även ordets faktiska innebörd beaktas: "knattrande skrift/kulsprutespråk i punkter/upprepat diktat/tecken fraktade/smattrande stereo/typer". Genom fragmenten försöker författaren fånga ordets språkliga kärna, med hastiga skisser, improvisationer, trevande ansatser.

Det är något ytterst sakligt, närmast tekniskt över Hallbergs lyrik. Känslor och stämningar är bortrationaliserade, liksom alla hänvisningar till ett subjekt. I stället blir dikten ett slags "vetenskaplig" utforskning av olika ord hon valt ut, en undersökning av vad de säger oss, vart de kan leda våra tankar. Skönhet i traditionell mening lägger hon ingen vikt vid, utan under den granskande luppen placerar hon vardagliga eller udda ord som vanligen inte förknippas med poesi: "destillat", "frigolit", "karbon", "derivata", "frekvens", "parkeringsplats".
Hallberg skriver in sig i den riktning inom den unga litteraturen vilken utmärks av ett fundamentalt skeptiskt förhållande till språket, där tecknens konventionella betydelser är satta ur spel. Sedda i perspektiv av en flimrande värld av snabba intryck, lösryckta budskap, sammanhangslösa bilder och ljud som mäter oss i en ständig ström, blir hennes språkliga laborationer ett försök att subjektivt strukturera eller rekonstruera ord, ting och företeelser.
Resultatet blir ett emellanåt suggestivt eller underfundigt språkspel, där orden tillåts kollidera med varandra och genom sammanstötningarna få nya betydelser, skapa inre bilder, väcka tankekedjor. Men oftast framstår diktningen alltför mycket som ett uträknat koncept, ett språkligt experiment, för att vara njutbar läsning.