Lyckad titel på olustig diktsamling

Magnus Carlbring har i samlingen När vi somnar tillsammans givit sig i kast med den svårbemästrade uppgiften att skriva kärlekslyrik. I dikt efter dikt är det ett "du", "hon" eller "vi" som leder läsaren in i texterna. De är skrivna i ett rumphugget, återhållet flöde där realism plötsligt avbryts av mer poetiska krumbukter och som här och där övergår i ett bildspråk, rikt på metaforer. Det är bara det att bildspråket aldrig lyfter från pappret och att metaforerna är tämligen platta och färglösa.
Det mest tydliga i samlingen och det som slår läsaren redan några dikter in i boken är texternas brist på poetisk spänning och stringens. Dikterna berättas i en mjuk och luddig, fullkomligt odramatisk ton vars primära effekt är en sövande och förvirrande verkan på läsaren:

Du ligger med ansiktet i kudden
och linjen från ditt öra ned mot skuldran
är en skugga av tusch: jag
skriver dig med handryggen en grå rand
i den söta luften ovanför dig, bara
någon centimeter ifrån dig nu

Här och var försöker Carlbring gasa på lite, men det är som att han saknar kraft, men dock inte helt förmåga, vilket vi vet sedan tidigare diktsamlingar. Han startar ibland upp dikter som ger känslan av att nu börjar det bli bra, men så kroknar texten och flyter genomskinlig ut på boksidan. Det är som om den poetiska gnistan saknas; poesins viktigaste ingrediens. Man kan skriva hur vacker dikt som helst men saknas kärnan av poetiskt liv, nerv och spänningsfält så har man ingenting presterat mer än livlöst hopsatta ord, lika döda som sommarrabattens blommor i oktober.

Som läsare får man intrycket av att Magnus Carlbring skrivit utan lust och engagemang. Att han producerat en diktsamling för att man som poet bör hålla en viss kontinuitet i sin utgivning för att inte bli bortglömd. När vi somnar tillsammans är därför en mycket lyckad och träffande titel på det sömnpiller Carlbring givit sina läsare.