Känslobrus till morgonkaffet
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag nu läser den vänbok som utgivits till hans födelsedag slås jag av tanken att det är just en så här levande och omväxlande tidningsmiljö som är Lagercrantz livsluft. En vänbok innehåller av naturliga skäl mest hyllande och uppskattande inlägg. Men alla dessa korta artiklar ställer på nytt den stilsäkre formuleringskonstnären och åsiktsskaparen mitt i mediedebatten.
Det var i samband med hans inträde i chefredaktörsrollen 1960 som det skedde en uppdelning av denna befattning. Nu har tidningen äntligen efter en serie chefskriser återgått till det enredaktörssystem som rådde på Herbert Tingstens tid. Svante Nycander, också han en av DN: s tidigare chefredaktörer, summerar i sitt bidrag i boken debatten genom påpekandet att han själv ända sedan åttiotalet argumenterat för att tidningen skall ha endast en chefredaktör, hämtad från den opinionsbildande sidan, en skribent med tyngd och auktoritet. "Jag föreställer mig att Olof är av samma mening", skriver han.
Innan Lagercrantz upphöjdes till chefredaktör var han i tio år enbart kulturredaktör. En brinnande kulturföreträdare har han alltid varit och ständigt hävdat kulturens plats i första ledet i tidningarna. Ja, det finns många som anser att Lagercrantz var den som stod för den självständiga kulturbevakningens genombrott. Det var genom honom som det skedde en emancipation av kulturjournalistiken.
Det ligger mycket i detta konstaterande. Kulturjournalistiken har befäst sin ställning högst avsevärt, vilket framgår klart och tydligt i vänboken. Det ligger förstås i sakens natur att vänböcker ofta blir detsamma som hyllningsskrifter. Men i det här fallet är det uppenbart inte fråga om något sådant. I många av de närmare femtio bidragen är det den skicklige skribenten och idédebattören som hyllas.
Olof Lagercrantz har betytt oerhört mycket i den svenska kulturdebatten - som braständare, provokatör och analytiker. Han har också varit inspiratör och vän, ständigt närvarande bland sina medarbetare på redaktionen. En riktig redaktör med andra ord.
Lagercrantz har alltid framstått som det vårdande och välformulerade språkets mästare, det omdömet går som en röd tråd genom vänboken. Kan man lära sig skriva, frågade Olof Lagercrantz själv i boken Om konsten att läsa och skriva. Jag förmodar det, svarade han. "Kanske kan man lika litet tala om en medfödd skrivarförmåga som om en medfödd talang att snickra stolar. Övning, arbete, är här som på varje område den enda säkra metoden". Fast lite medfödd förmåga krävs det nog...
Jörn Donner berättar att han någon gång på 1950-talet stod på en balkong någonstans i Helsingfors och med stor entusiasm berättade för Lagercrantz om en roman han tänkte skriva. Efter en stund avbröt Lagercrantz med orden: "Oskrivna romaner är inga romaner".
Per Wästberg, också han en tidigare chefredaktör och kulturchef på DN sammanfattar epoken Olof Lagercrantz med orden att det dröjde ett tag innan vi märkte att festen var över, att Lagercrantz slutat skriva i tidningen. Och vilken fest det varit. "Teater och raseri, upphetsning och glädje - känslorna brusade vid frukostbordet och levde kvar i flera dagar. Hans röst var subjektiv och bars av vrede och ömhet. Ingen har förr eller senare skrivit riktigt som han, med en klarhet och enkelhet som alla kunde förstå, i ett tonfall sin omisskännligt bara är hans".