Ingen riktig debatt om egoismen

Idén är bra, att låta en socialantropolog (Eriksen) och en biolog (Hessen) föra ett samtal om begreppet egoism. Utgångspunkten blir att kontrastera socialantropologens syn på egoism som en kulturell konstruktion mot biologens syn på egoism som ett biologiskt imperativ. Författarna skriver varannat kapitel och förhoppningen är att komma fram till något slags syntes.
Efter bara några sidor av respektive författares första texter står det klart att det inte är så mycket till syntes att komma fram till. Både Hessen och Eriksen ser den utbredda egoismen i det moderna västerländska samhället som ett stort problem, även om det är ett fenomen som går i cykler.
Ingen av författarna är determinist av något slag utan ser ett mycket komplext och intrikat samspel mellan kulturell prägling och genetisk disposition där olika teorier om människans sanna natur inte har någon plats. Hessen hämtar sina argument från analogier med djurriket och Eriksen från kultur- och socialantropologisk forskning företrädesvis om samhällen utanför Europa.

Som populariserad debatt har boken flera förtjänster. Den kritiserar bilder av hur biologer och antropologer arbetar och visar att kopplingen mellan biologi och ekonomi i första hand är ett medialt fenomen, liksom hysterin kring gentekniken.
Boken är också en hyfsad introduktion till biologisk respektive antropologisk forskning. Däremot kunde dialogen mellan författarna varit bättre, även om de i slutet av boken gemensamt föreslår hur den destruktiva egoismen kan motas i grind. Genom att låta Hessen och Eriksen skriva vartannat kapitel blir upplägget inte lika dynamiskt som till exempel den sokratiska dialogformen. Nu blir de bägge författarnas inlägg mer av föreläsningar som ibland tangerar varandra, men som ofta blir förvånansvärt fristående. De skriver förbi varandra eftersom ingen egentlig konflikt finns. Av denna anledning tänder det aldrig riktigt till i boken.