Improvisationen tar plats i maktens finrum
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu ger han ut en minnesbok om sin tid i hetluften, Mina tolv politiska år. Jag tycker nog att det där återhållsamma, lite tillknäppta draget finns också i hans memoarer.
Claes Andersson har gjort sig känd som poet, toppolitiker, kulturminister, partiledare, berömd jazzmusiker, framstående läkare - han är kort sagt en riktig renässansfigur. Ja, det politiska fick han sluta med förra året, då sade kroppen ifrån. Och i den nya boken blickar han alltså tillbaka på sina år i maktens finrum.
Hans senaste diktsamling, En lycklig mänska, kom 1996 och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Det var en fin bok men där fanns ett par tvära kast in mot världskatastrofer och politisk Weltzschmerz som skorrade i mina öron, det lät som ministerlyrik, tyckte jag.
1999 genomgick Andersson två bypassoperationer. Om dem berättar han nyktert, öppet, med läkarens perspektiv och stiger sedan in i sina politiska minnen. Men han stiger snart ur dem igen. Han väjer för det kronologiska men undviker också en genomförd tematisk indelning. På mig verkar det som om Andersson försöker skriva ungefär som när han spelar piano: han utgår från ett motiv, ett par fasta linjer och några ackord och så får stunden och ögonblicket avgöra hur han ska ta sig vidare. Mycket liknar alltså improvisationer. Ibland hamnar han ute bland gråtonerna - han kan berätta om vårljuset, vården, skuldkänslorna, poesin, rökningen, motionerandet, modersmålet, Dalai Lama, musiken - men han landar alltid i de där tolv politiska åren.
Det stör väl en del att han då och då upprepar sig, att resonemang, fakta, bakgrunder och annat återkommer. Å andra sidan ger hans metod rörelser och flyt, det blir oväntade kliv och personliga kopplingar. Det är inte precis det normala i politiska memoarer.
Han blev väckt och engagerad på 60-talet. Som läkare upprördes han av hur illa och ovärdigt de utslagna behandlades och började demonstrera, besöka fångar, debattera i medierna, bråka med politiker och tjänstemän. Den upplevelsen och det ställningstagandet ligger fortfarande till grund för hans engagemang, erkänner han.
1987 valdes han in i riksdagen, det var egentligen aldrig meningen, berättar han; att han hamnade bland de spöken som lurade i maktens korridorer kom som en glad chock.
Arbetet i riksdagen visade sig vara mycket svårare än han trott och hans respekt för den vanliga riksdagsmannen ökade. Han blev också imponerad av riksdagen som maskin och politisk apparat. Nästan genast trivdes han med arbetet i utskotten, där han fick lära sig mycket och träffa många spännande människor.
Ändå fick han liksom många andra i sin omgivning kronisk ångest. Det var förtärande att alltid behöva välja och fatta beslut, också i lägen då det var omöjligt, då besluten bara kunde bli fel. Andersson klagar också på trögheten, att politik i riksdagshuset är en långsamhetens konst .
Samtidigt plågas han även av brådskan, att man som politiker alltid jäktar, blir fartblind. Jag tycker nog att han har samma brådska när han skriver sina memoarer, trots att han så ihärdigt varnar för den; han blåser igenom de 26 avsnitten utan att särskilt ofta gå vidare med goda exempel och fördjupande analyser.
Vad skiljer honom då från andra politiska biografer? Läkarhållningen kanske, ironin, att han gärna berättar om sina drömmar (de är hemska), flödet, fladdret, den litterära nivån, bilderna, den ofta aforistiska stilen.