Historien får stå tillbaka för stämningsmåleriet

De har kallats "Grass barnbarn", den nya generation författare som gett upphov till de senaste årens litterära boom i Tyskland. Genom att berätta historier som speglar den nya tyska verkligheten efter murens fall och återföreningen, och ofta flörtande med thrillerns och kriminalromanens form, har de erövrat en osedvanligt stor läsekrets och vunnit även internationell uppmärksamhet.
I dagarna har den hyllade Karen Duves debut Regnroman - en hejdlöst satirisk skildring om en medioker författare som bosätter sig vid en myr i forna DDR, där fukt och röta angriper och löser upp såväl byggnader som människors psyken - utkommit i svensk översättning.
En annan mycket framgångsrik debutant som nu är aktuell på svenska är Inka Parei, med romanen Skuggboxerskan. Också den miljö hon skildrar präglas av förfall och upplösning, men här är det inte naturens försåtliga träsk som utgör faran utan den urbana asfaltdjungeln.
Vi befinner oss i ett samtida Berlin som i sin smuts och ruffighet antar nästan mytiska dimensioner. Det är en skuggornas stad som skildras, en nedgången, sjaskig värld där ljusskygga existenser samlas på billiga syltor. I ett så gott som övergivet hyreshus i ett slitet kvarter delar två kvinnor, med de symboliskt förpliktande namnen Hell och Dunkel, utan att känna varandra toalett. Hell, vars tillvaro alls inte är så ljus som hennes namn låter påskina, är den som berättar historien. Hon är en piprökande, kung fu-tränande särling som livnär sig på havregryn, jordnötssmör och vitamintabletter och inte bryr sig särdeles om flagnande väggar, avstängd elektricitet eller frusna vattenledningar. Efter en traumatisk våldtäkt har hon gjort sitt bästa för att isolera sig från omvärlden och begränsa sina livsbetingelser till de ytterst nödvändiga. Men när Dunkel en dag plötsligt försvinner rubbas hennes cirklar, och hon bryter sig ut ur sin inrutade tillvaro för att ta reda på vad som hänt.
I jakten på spår efter den försvunna stöter hon på den märklige März, som rånat en bank och letar efter sin far som han aldrig lärt känna. Tillsammans ger de sig ut på en odyssé i det nattliga Berlin, bland dunkla bakgator och öde industrikvarter.

Som i en modern film noir lotsas vi genom en stad grå av smog och betong, förbi råttor och gråsuggor, hemlösa alkisar, sönderskjutna fasader, överfulla soptunnor, urindoftande portar och sönderslagna telefonkiosker. På denna "planet bestående av sand, sot, ruiner och graffiti" är tillvaron en kamp för överlevnad; ständigt måste man vara på vakt, ständigt beredd att boxas med skuggorna. Här utsuddas gränserna mellan sökande och flykt, jägare och byte, förövare och offer.
Pareis skildring av en undergångsfärgad värld kan läsas som såväl en subjektiv spegling av själstillståndet hos en människa i marginalen som en dyster tidsdiagnos.
Skuggboxerskans styrka är just denna suggestiva skildring av det berlinska förfallet. Den ger en skarp bild av en återförenad stad som ännu är delad, där sårskorporna och ärren är synliga, där klyftorna växer. Glänsande skrytbyggen skjuter upp samtidigt som den sociala misären breder ut sig.
För detta "stämningsmåleri" har dock själva historien fått stå tillbaka. Denna förblir trots uppseendeväckande ingredienser - våldsamma slagsmål, överfall och mystiska försvinnanden - egendomligt vag. Irrfärderna i stadens labyrinter tycks sakna egentligt mål och mening, konflikterna klingar ut innan de fått riktig laddning, förgäves väntar man på något slags uppgörelse som ska samla de många trådarna.
Det är som om en regissör ägnat en oerhörd omsorg åt att bygga upp fantastiska kulisser, för att sedan halvvägs under inspelningen tappa bort manus.