Hemon bjuder på fascinerande berättelser
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hemon var en ung journalist, kritiker och författare in spe i Sarajevo när han 1992 bjöds på en stipendieresa till USA, med bara rudimentära kunskaper i engelska. Den dag han skulle resa tillbaka började belägringen av Sarajevo, han kunde inte återvända. Så han blev amerikan, och lyckades på tre år bli publicerad på engelska. Detta trots att han hela tiden måste försörja sig på den typ av jobb icke språkkunniga invandrare kan få, och plågades svårt av ängslan för anhöriga och vänner hemma, och av depression över det som hände. Det gjorde att hans förhållande till modersmålet blev traumatiskt, har han förklarat i en intervju, vilket paradoxalt nog blev en hjälp; det blev lättare för honom att byta till engelska som uttrycksmedel.
Nu har Aleksandar Hemons första bok utkommit på svenska, under titeln Frågan om Bruno. Jag fick praktiskt taget läsa om boken när jag fick för mig att jag ville veta vad titeln syftar på (någonstans i mitten frågar en senil tant ideligen efter en Bruno som man aldrig får veta vem det är).
Det är en förbryllande, kaleidoskopisk bok, bestående av disparata delar av mycket varierande längd. Några är kort- eller långnoveller av självbiografisk karaktär. I en brevnovell berättar en kvinnlig vän om hur det är att leva under Sarajevos belägring. Ett avsnitt är en samling av aforismer och märkliga fakta om ett fiktivt universalgeni vid namn Alphonse Kauders, för mig en uppvisning i bisarrt nonsens av den typ som brukar kallas Blandarhumor efter Stockholmsteknologernas halvårliga publikation. Andra kritiker med känsligare receptorer än jag har uppfattat dem som sublima, helt underbara.
En av novellerna är en pojkes berättelse om sin far; han misstänker att fadern är spion, och fadern blir så småningom verkligen fängslad för något som pojken inte förstår vad det är. Som en parallell löper en berättelse om mästerspionen Richard Sorge, ibland nämnd som den enskilda människa som fick störst inflytande på andra världskrigets utgång. Den har formen av fotnoter under novelltexten, ibland är nottexten längre än huvudtexten. Det hela blir alltså mycket svårläst (läsaren rekommenderas att läsa novellen först, nottexten sedan, fast det är svårt). Sorge är en människa som Aleksandar Hemon fascinerades av redan som pojke, har han berättat; en människa som levde med olika identiteter så till den grad att han verkligen kan sägas ha varit olika människor i en. Det är ett centralt tema i en bok som handlar om mycket, men mest av allt om exil och identitet.
Under läsningen blir man alltmera fascinerad av berättandet. Det är så inträngande och så fyllt av pregnanta detaljer att själva historien blir mindre viktig i jämförelse med upplevelsen av det som berättas.
Hemon är metaforernas mästare. Så här beskriver han sitt första möte med Chicago, där han kom att bosätta sig:
Så här högt uppifrån liknade det snöhöljda Chicago en frostöverdragen datorchipsbricka och efterhand som vår utlänning sänktes allt längre ner kunde han urskilja fordon som gled omkring som små bytes som utväxlades mellan chipsen.
Flera bedömare har varit inne på att det är svårt att föreställa sig en enbart engelsktalande skriva så fantasifullt - i Aleksandar Hemon måste en fantastisk språklig fantasi på två språk ha ingått en lycklig förening.
Berättelsen från Chicago är den längsta i boken, och den som har den starkaste självbiografiska prägeln. Den berättar om en invandrares möte med sitt nya hemland, om hans tillvaro på botten i det, med tunga och smutsiga tillfällighetsjobb, utan att kunna språket eller de sociala koderna, bland människor som behandlar honom med förakt eller bara inte ser honom.
Här blir Hemons berättarteknik mycket effektiv, och det är nog den mest omedelbart njutbara delen av boken. Obarmhärtigt noterar han det vulgära och konsumistiska i den amerikanska livsstilen, och amerikaners ytlighet och deras stupida etnocentriska okunnighet om andra folk. (Han träffar ingen annan sorts amerikaner.) Här finns inte samma lätta, litet sagoskimrande författardistans till ämnet som i de andra novellerna, allt är upplevt inpå skinnet.
I all sin skärande hemskhet är det mycket roande läsning för en svensk, eftersom det bekräftar alla våra fördomar om amerikaner. Ända tills tanken smyger sig på: hur ser flyktingar på oss? Tänk om det bor en Aleksandar Hemon i Sverige som i detta nu håller på och lär sig behandla vårt modersmål bättre än vi själva, blir en uppburen skönlitterär författare, läst över hela världen, och berättar om hur han upplevde oss?