Här är det något väsentligt som saknas
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Historien berättas således i flera parallella handlingar som hela tiden växlar plats med varandra. Romanens bärande tema är relationer: den mellan Daniel och fadern, mellan Nadja (Tims mor) och Daniel och mellan Daniel och den egna sonen Tim. Det handlar om goda livgivande relationer men också om hur dessa kan bli tärande, konfliktfyllda och smärtsamma.
Tims bok är en lågmäld historia, mjukt berättad i ett lugnt tempo. Per Planhammar kan sitt hantverk. Texten är stilistiskt mycket väl genomförd och de snabba kasten mellan de parallella handlingarna känns varken konstlade eller rumphuggna. Ibland känns berättandet lite väl tillbakalutat och man känner som läsare att man nästan tappar balansen och faller bakut.
Innehållsmässigt är romanen dock inte lika lyckad. Det tycks som om författaren vill reda ut en yttre och inre problematik, men han lyckas inte ro iland denna föresats. Resonemangen går in i återvändsgränder eller stångar mot stängda dörrar. Planhammars uppsåt är nog gott men det är som att han har förirrat in sig själv i en snårskog och inte kan hitta ut.
Som sagt, boken har många kvaliteter: den är välskriven, genomtänkt och språket är levande, men ändå är det något väsentligt som saknas. Nämligen förmågan att engagera. Man lägger ifrån sig boken med en känsla av att ha läst något som varken är bra eller dåligt och efter bara en liten stund har man glömt den för alltid.
Det går också ett stråk av präktighet genom historien som irriterar och ytterligare sänker texten som helhet: Daniel är en duktig och bra pappa på alla sätt medan Nadja är en dålig och underlig mamma. Det blir alltför stereotypt och klichémässigt.
Slutomdömet blir alltså negativt. Tims bok är en tämligen platt historia som man lägger ifrån sig utan att några som helst spår har lämnats i ens inre.