Grå roman om lidande och livsleda
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nationen står inför en revolution, förklarar han för dem som frågar. Sanningen är också den att han lämnar Sydafrika för att bli diktare. Inspirationen bör väl finnas någonstans i Europa, där storheter som Eliot, Pound och Beckett levt och verkat. Men det blir inte som han tänkt sig. Vardagen är monoton och någon poet tycks han inte bli. Han börjar arbeta som dataprogrammerare. Drömmar om förälskelse och sexuella erövringar strandar i ett klumpigt och hänsynslöst beteende mot de flickor han möter. En av dem blir med barn och tappert tar hon sig igenom en abort. Men den som lider är John. För sin egen avsaknad av medkänsla.
Det här är en roman om lidande och livsleda och att det inte nödvändigtvis kommer något gott ur dessa sinnestillstånd. Lidande leder inte alltid till kreativitet, det kan också utmynna i ett meningslöst intet. Isande analytiskt beskriver Coetzee den känsla av underlägsenhet som präglar Johns tillvaro. Aldrig ett "jag". Alltid omnämnd i tredje person. Han går omkring med en lyrikbok i fickan som han demonstrativt tar fram och försjunker i under sina tågresor till arbetet. Det är ett test för att se om någon flicka kommer att förstå vad det är han läser och känna sig själsligt besläktad med honom, trots hans tråkiga yttre. Han har dock inte någon större framgång hos kvinnor, utan sätter sin lit till Hölderlin, Vallejo och Rilke:
"Det vi kallar skönhet är bara ett första tecken till något skräckinjagande, lär Rilke honom. Vi faller på knä inför skönhet och tackar den för att den inte värdigas förgöra oss. Skulle de förgöra honom om han vågade sig alltför nära, dessa sköna väsen från andra världar, eller skulle de finna honom alltför betydelselös för det?"
Ja, ungefär så här fortsätter det. Det deprimerande grådiset vill liksom aldrig ge med sig. Handlingen skruvar sig fram i oändliga vindlingar, ibland med knapp styrfart. Detta är skrivet av en författare med världspublik, en tänkbar kandidat för Nobelpriset. Det är ett förbryllande författarskap, därom råder inte någon tvekan. Coetzee är känd för att resa sig och lämna avtalade intervjuer i vredesmod för att journalister ställt fel frågor till honom eller bara helt sonika tiga sig igenom hela pressutfrågningen. Den vanligen så textstränge författaren har alltid ifrågasatt jagets självrepresentation. I en berömd essä om bekännelser hos Tolstoj, Rousseau och Dostojevskij varnar han för biografiska irrfärder in i det förflutna, med dess åtföljande krav och övertygelser inför sig själv och andra om att detta är den fullständiga sanningen. Med förvåning noterade man att Pojkår ju faktiskt handlade om hans egen barndom. Eller?
Nu, med den andra delen för ögonen bör man väl ställa frågan om det alls rör sig om en självbiografi. Utomlands har Boyhood och Youth lästs och recenserats som romaner. I Sverige väljer Brombergs att kalla den för en "självbiografisk romanserie". Coetzee själv har varit helt konsekvent i sin ovilja att ge läsaranvisningar. Därmed har han på ett mycket diplomatiskt vis undanröjt de förväntningar den läsande publiken kan tänkas ha på en eventuell självbiografi. Ja, satt hela den omgivande kontexten ur spel. Det finns nämligen en avgörande skillnad i läsningen av de olika genrerna fiktion och självbiografi. Där man som läsare inför varje skeende inom den fiktiva romanen ständigt frågar -varför?, kan varje händelse i självbiografin förklaras eller ursäktas med att det helt enkelt bara hände. En självbiografisk skildring kan vara ganska lös i konturen. Livet saknar oftast den skärpa som man kräver av en roman. Coetzees tidigare romaner har inte heller drag av den slumpartade framställning som Pojkår och Ungdomsår präglas av. När det gäller sentimentaliteten är han dock sig lik. Den är obefintlig.