Fru Marianne - ett uttryck för ett splittrat jag
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Poängen med teorin är att kvinnliga 1800-talsförfattares texter fanns vara kodade efter ett visst mönster. De amerikanska litteraturvetarna Gilbert och Gubar myntade begreppet i och med en läsning av Charlotte Brontës Jane Eyre.
Jane Eyre är en mjuk och underdånig kvinna - en sådan kvinna som i mångt och mycket var ett kvinnligt ideal under 1800-talet. Hon inleder ett kärleksförhållande med mannen i huset där hon arbetar. Sedan dröjer det inte länge förrän det visar sig att det bor en galen kvinna på vinden i huset. Hon är krävande och obehaglig, naturligtvis skrämmer hon Jane, men framför allt retar hon upp mannen i huset. Innan Jane Eyre kan vinna mannens kärlek måste den galna kvinnan på vinden dö. Symbolen är den att Jane Eyre måste kväva de upproriska känslor hon hyser i sitt inre för att kunna bli en kvinna som någon man vill gifta sig med.
Men Gilbert och Gubars galna kvinna på vinden kan också ses som ett exempel på hur utbrett intresset för splittrade personligheter var i hela 1800-tals litteraturen.
Ett annat, kanske mer känt och avgjort tydligare exempel på detta är Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde som gavs ut 1886, alltså året innan Victoria Benedictsson ger ut Fru Marianne. Och på ett plan har dessa för övrigt mycket olika böcker faktiskt något gemensamt.
På ett ytligt plan är Fru Marianne en roman som i utvecklingsromanens anda gestaltar en kvinna som förvandlas från en bortskämd, romanläsande högborgerlig flicka till en präktig husmor på landet. Men på ett annat plan är det också en roman som hyser, om inte en galen kvinna på vinden, så i alla fall uttryck för ett splittrat jag, en person vars inre utgörs av så oförenliga krafter att det i romanens form tar sig uttryck i två olika individer.
När romanen startar är Marianne en typisk borgarkvinna. Hon älskar vackra kläder, sysselsätter sig med inredning och pianospel. Hon saknar utbildning och äktenskapet är hennes enda mål i livet. Den man hon gifter sig med är en arbetsam och rejäl person - en typ hon är helt ovan vid från livet i stan, och äktenskapet blir en chock för henne. Trots sin stora förmögenhet har han inte en gnutta stil och Marianne får allvarliga problem att acceptera att hon har bytt stadens salong mot lantlivets tristess.
På många sätt är Marianne faktiskt en skånsk Madame Bovary. Marianne lever i en fantasivärld, hon flyr till romanernas värld och drömmer sig bort. Även om hon skulle önska att hon och maken delade på allt, förstår hon inte hur det skulle gå till. Hon vill inte hjälpa till i hushållet, och verkligen inte vara del i arbetet på gården - nej, hu!
Därför är det inte konstigt att Marianne finner livet som hemmafru trist och stillastående. Snart inleder hon ett förhållande med en barndomsvän till maken som hyr en sidobyggnad i makarnas hus.
Barndomsvännen Pål är en vek och svärmande figur, så olik den robuste och jordnära maken. Om Marianne och hennes make är varandras motsatser, så har Marianne funnit en själsfrände i Pål. Marianne, med sin kärlek för stil och skönhet, får sällskap i sin salong och här startar en försiktig romans.
Under Påls inverkan fjärmar sig Marianne allt mer från makens rejäla liv, snart föraktar hon maken och hans världsliga bekymmer. Pål blir ett uttryck för Mariannes splittrade själ, den själ som älskar svärmeri och elegans får näring och stimuleras i sällskap med Pål.
Men den sida av Marianne som vill vara en närvarande och levande människa bleknar bort. Först när Marianne gör sig av med honom kan hon ta ett första steg mot att leva ett helt liv tillsammans med maken.
Låt mig säga att Pål endast var en symbol för Mariannes drömmar om ett annat liv, när hon gör sig av med Pål/drömmarna kan hon börja närma sig maken på nytt.
När Marianne vaknar upp och inser att hon har levt felaktigt, drivs hon av en enda övertygelse: att sona sitt svekfulla beteende. För att göra detta tvingar hon sig ut i arbetslivet på gården, och bryter det mönster i vilket hon har levt som ett passivt bihang till sin make. Först nu inser hon att makens liv är ett värdefullt och gott liv. Hon börjar uppskatta det gemensamma arbetet på gården och utgör snart en viktig del i sysslorna. Marianne har tagit sitt öde i egna händer och blir därigenom ett subjekt i sitt eget liv.
Tanken på kvinnan som arbetskamrat till sin man med ansvar och makt, var också Victoria Benedictssons dröm om ett jämställt förhållande. När Fru Marianne gavs ut, kritiserades den hårt. Victoria Benedictsson skrev om den moderna kvinnan, något som inte dåtidens ledande kritiker fann vare sig värdefullt eller intressant.
Nu i höstas, över hundra år efter romanen skrevs har boken getts ut på nytt. Detta är roligt, inte minst därför att kvinnliga författarskap från förgångna tider alltför lätt tenderar att falla i glömska.