Ett bollhav av lekfulla allvarliga dikter
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I den är tillståndet fortfarande desperat men den tidigare så osjälvständiga unga människan drivs nu snarare av säker övertygelse än av underlägsenhet och där debutsamlingens unga kvinna var oförmögen och svag är detta diktjag präglat av kraft.
I Mars är en lång månad har Karin Bellman vidgat spelplanen och vuxit ifrån de två tidigare diktsamlingarnas naiva självupptagenhet.
En uppochnervänd värld tonar fram, där läsaren febrilt måste kryssa mellan rådjur som faller från himlen och skenande zebror.
Mot bakgrund av politiska händelser, historiska platser eller kända personer speglar Karin Bellman en vardaglig tillvaro, diktens jag sörjer sin döde farfar och framkallar minnesbilder där hon återupplever den korta tid de hade tillsammans. I dagdrömslika sekvenser tar hon om och om igen avsked av farfadern. Möjligen förväxlas saknaden av farfadern med bilden av en älskad man, och en olycklig kärlekshistoria rullas upp vid sidan av minnen och fantasier.
Vad som helst hända: snögubbar kan rikta maskingevär mot små barn och deras mammor, eller en händelse kan lika gärna utspela sig på Doktor Fries torg som på Himmelska Fridens torg.
Samhällskritiken flyter omkring bland guldfiskar och långbänkar med smörgåstårta och medan diktjaget talar om kvinnors suveränitet, har hon huvudet fullt av tankar på den älskade mannen.
I brottet mellan vad som förväntas av diktjaget och det hon verkligen gör upprättas det ironiska tonfall som är så typiskt för Karin Bellman.
Dikterna är proppfulla av pastischer, allusioner och anspelningar. Edith Södergrans romantiska storslagenhet, en rad av Werner Aspenström, något från Karin Boyes dikter om olycklig kärlek och mycket annat trängs i bollhavet. Bollhavet? Ja, för här står trängs orden och det är inte utan att jag funderar på att skilja de återkommande stroferna åt genom olika färgkoder, som på dagis eller likt bollarna i barnens bollhav.
För Karin Bellman tecknar en värld där perspektiven är omvända, där barnens sånger och ramsor förs över till den vuxnes föreställningsvärld och världen blir på en gång både komisk och hemsk.
Med denna tredje diktsamling har Karin Bellmans lyrik tätnat. Språket präglas av upprepningar och omtag, ordlekar och nödrim blir viktiga stilmedel. Bildspråket är lika storslaget komiskt som i hennes tidigare diktsamlingar men nu för hon en allt mer ljudlig dialog med föregångare.
Här märks ett släktskap med Elsa Grave, en poet som debuterade under den lyriska modernismen men som kom att bli den första författaren i en tradition kvinnliga ironiska poeter, där Sonja Åkesson och Kristina Lugn är de mest namnkunniga författarna.
Jag blir glad när jag ser hur livfullt Karin Bellman för denna tradition vidare, med sina allvarligt lekfulla dikter där komiken distanserar elände och skräck, och där ironin tvingar läsaren till engagemang och ställningstagande.