Enkel prosa tecknar levande porträtt
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Astrid Trotzig fick välförtjänt uppmärksamhet för sin debut Blod är tjockare än vatten och förväntningarna har varit höga på hennes nya roman, Ibland undrar jag om jag minns rätt.
I den utgår intrigen från ett försvinnande som skulle kunna vara hämtat från en kriminalroman. Men hos Trotzig används den inte som pastisch, vilket var så vanligt bland postmoderna berättare för något år sedan. Inte heller låter hon historien bli en teoretisk diskussion kring tolkning och handlingars betydelse. I stället har hon skrivit en berättelse på största allvar.
Anna, en kvinna i 30-års åldern har försvunnit spårlöst. Hon har ett litet barn med sin man Johan. Trotzig låter Johan, Annas föräldrar, en kriminalinspektör och en väninna berätta om den försvunna och tiden kring och efter försvinnandet. De talar direkt till läsaren i korta prosastycken. Frågorna är förstås många. Vart har Anna tagit vägen? Lever hon? Har vi att göra med ett brott? Men läsaren upptäcker snart att berättelserna handlar mer om dem själva än om Anna. De ger Annas försvinnande betydelse genom att uppfatta det som en reaktion på något i relationen till just dem.
Trotzig låter inte, som kanske är det vanligare greppet, en specifik händelse få olika betydelse för de olika berättarna. I stället visar hon hur personerna definierar Anna genom helt skilda händelser. Det är mycket skickligt gjort och Trotzig imponerar med att kunna teckna mångdimensionella porträtt på en nästan överdrivet enkel prosa.
Det som tydligast visar författarinnans skicklighet är att hon lyckas driva berättelsen rakt igenom. Ett problem då man använder sig av den här typen av mysterier brukar vara att de måste hållas vid liv med någon form av ledtrådar. För även om hon koncentrerar sig på de efterlämnades relationer till Anna är inte Trotzig helt ointresserad av mysteriet. Men inte som en gåta som måste lösas utan som ett bevis på att vi kanske aldrig kan veta allt om någon. Att det alltid finns saker i en människas liv som de närmaste inte någonsin får del av. Hur nära vi än kommer en person är de alltid någon annan.
Trotzig låter kriminalinspektören sakligt redogöra vad som brukar ha hänt vid försvinnanden. Hon lockas aldrig att överdriva händelseförloppen för att skapa spänning. Men vanmakten över att att inte få en förklaring eller ett avslut är outhärdlig för de inblandade.
Det finns också en tävlan vem som har rätt att beskriva Anna. Mamman tycker att hon har ett tolkningsföreträde och irriteras när någon påstår att Anna sagt eller gjort något som inte passar in i hennes bild. Väninnan från barndomen tycker sig veta alla Annas hemligheter och mannen anser sig vara den som känner henne bäst.
Astrid Trotzig visar med den här boken att hon är en av den unga svenska prosans största begåvningar. Den enda invändningen man kan ha är att titeln är på tok för omständlig.