En välgörande dos pessimism
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Boken utgörs av en samling aforismer och minnesfragment, som inte vill låta sig placeras genremässigt. Tankekorn bildar tillsammans med anekdoter, brottstycken av historier, dikter och erinringar från verksamheten som författare och möten med människor, en väv av betraktelser som kretsar kring tiden och livet, diktandet, kärleken och politiken. Söderström säger sig inte skriva för några läsare. Den nya boken framstår i stället som ett författarens samtal med det egna jaget, dagboksanteckningar av någon som hunnit passera livets höst.
Som man kanske kan förvänta sig genomströmmas återblickarna av vemod, men det är inte fråga om en sentimental nostalgi. Minnena framträder för en illusionslös blick, med en svartsyn som är lika med klarsyn. Söderström hemfaller för den skull inte åt misströstande klagovisor, utan låter sin ibland bittra och cyniska hållning balanseras av en uppfriskande självironi och distans, som rymmer en hel del humor. Tonen är dämpad och eftersinnande, men samtidigt kvick och bitsk. "Var oförskämd och luften blir friskare", uppmanar han.
Det fragmentariska, löst komponerade verket hålls samman av de återkommande tankarna kring skapandet, som rör vid ordens flyktighet, inspirationen, minnets problematik, författarens, läsarens och kritikerns respektive roller. Vad är då titelns "Det"? Främst är det väl just det som är så svårt att ringa in, men som diktandet handlar om att fånga; det undflyende man måste försöka få fatt i, det outsägliga som måste få ett uttryck. Det som gör diktande till en omöjlighet och en yttersta nödvändighet. Skrivandet är och måste vara en ensamhetens verksamhet. "En författare som inte är vän med sin ensamhet hör inte sin röst."
Skapandet är ett mysterium som tycks olösligt. Vad är egentligen drivkraften bakom det? Söderström ger inte något svar, utan står frågande inför vem eller vad det är som tvingar honom, som år efter år får honom att fortsätta skriva. Diktandet framstår som en ständig plåga, likt en kronisk sjukdom, men tycks samtidigt vara det enda som ger livet en viss mening, lust och njutning. "Skapandets lycka är en högst tillfällig yrsel som stundom går över i en besk misstanke att andra möjligen tänkt ungefär detsamma, bara med andra formuleringar."
Det är en välgörande och vederkvickande dos pessimism vi serveras. Ole Söderström visar att åldern inte är något skäl att bli gammal.