En resa från a till öjournalistiken runt
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så börjar man läsa från Anfang till Överblivet; Rosenbergs bok består av 28 alfabetiskt ordnade kapitel. Och då ser man snart att han ändå har en del handgripligt att säga i ämnet. Börja skriva sent, råder han exempelvis sina läsare (som alltså först och sist är medialt intresserade eller engagerade människor). Hela berättelsen kan plötsligt svänga, menar han, en liten detalj kan kullkasta allt. Fastna alltså inte i schabloner, i det färdiggjorda.
Håhåjaja. Tiraden om den lilla detaljen som välter hela berättelsen liknar i ovanligt hög grad en schablon. Men så är det inte annars, Rosenberg går egensinnigt fram, han är djupt personlig, självständig, stundom besjälad, en skrivande väckarklocka.
Och han har ju rätt, väldigt mycket i medierna är halvfabrikat, framkört och på något sätt skrivet och klart, redan innan det hänt färdigt. Det finns på skärmen samtidigt som man hör sirenerna tuta i fjärran.
Berättandet är en konstart, skriver han. Men de som återger nyheter odlar nästan aldrig den konstarten, de brukar ett antal fasta grepp och knep och konstruerar snarare blanketter. Han ger egentligen inga exempel, det är min enda invändning; han kapar och sågar hela den samtida nyhetsjournalistiken men nöjer sig alltså med principer och summeringar.
De som skriver så formelartat borde i stället kuta ut i verkligheten och göra texter genom att använda tre sinnen, utbrister han. För honom är nyheter något fult. Formen deformerar dem som skriver, påstår han. Och den söver dem som läser.
Essäistiken däremot befriar journalistiken, menar Rosenberg. Där finns stil, kunskap, rytm, reflektion, en öppen hållning, passion, vetgirighet, lycka. Han gör en historisk genomgång och visar vad essäen kan uträtta.
Hur kan man då koppla samman essäism och journalistik? Genom att stoppa in essäismens själ i reportagets kropp. Själen, det är tilltalet, lekfullheten, ödmjukheten, skrivlusten, upptäckarglädjen. Reportaget får svara för research, källkritik, logik, ansvar, flitigt fotarbete, kontroller. För mig låter det som nyhetskriterier. Ett sådant äktenskap är fullt möjligt, menar Rosenberg, om bara båda parter håller sig till sanningen. I reportaget måste ju allt vara korrekt, det är självklart, men också essäismen vill utforska verkligheten. Och både reportaget och essäen använder sig av litterära grepp.
Han nämner Jolo, Bang, Anders Ehnmark som goda representanter för essäreportaget men mer i förbigående. Också i det här avsnittet borde han gett oss mer att gå på, mer fylligt presenterade förebilder. Han har rätt, men det räcker inte riktigt.
Bortsett från detta, att Tankar om journalistik är skriven med så få exempel från den svenska verklighet Rosenberg genomkorsar och kommenterar, är det en härlig bok. Ett grått band är fäst i bokryggens insida. Det lägger man ofta in mellan sidorna och tar en tankepaus; då kan man fundera över drevmentalitet, intervjuteknik, jagets roll i reportagetexter, grävarnas ansvar eller händelser som bara inträffar för att medierna vill få något att rapportera om.
Så lossar man den där grå handbromsen igen och rullar vidare ett par sidor till.
Somliga har en förmåga att se nyheter var de än befinner sig, det är som om de har ett extra sinne; det sinnet har med nyfikenhet, fantasi och tvärseende att göra, menar Rosenberg. Men så börjar han hacka på nyhetsformen igen. Den får oss att se mindre och gör vår verklighetsbild fattigare. Och nyhetsformen tränger undan både litteraturen, konsten och teatern. Allt tenderar att få nyhetens form, det ska kunna formuleras i två meningar. Hela journalistiken håller förresten på att fogas in i ett nyhetsindustriellt komplex; där tillverkar man nyheter på ungefär samma sätt som man tillverkar plastkoppar i en fabrik.
Ibland riktar han oväntat om framställningen. Avsnittet om de goda orden visar sig i stället handla om de farliga bilderna, avsnittet om Don Quijote handlar mer om Sancho Panza (han kunde blivit en hyfsad journalist, tror Rosenberg); författaren avgränsar och böjer undan, tar upp nya vägar och skriver lite med foten när han nu är ute och rör sig i journalistiken. Men han skriver väl, med patos, skarpt, stilsäkert.
Kanske ska man inte som jag ösa i sig alla hans essäer i ett enda svep utan göra ett avbrott då och då och anlägga moteld och medeld. Som när Rosenberg skriver om transparens. Vi lever i ett genomskinligt samhälle. Med hjälp av elektroniska och andra glasögon kan okända människor blicka in i våra liv, också ner i de rum där vi vill leva osedda; allt mindre får längre vara hemligt eller heligt, summerar han. Usch.