En lite för privat pilgrimsresa
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ska man kanske kalla boken ett stycke bekännelselitteratur? Med det får man då mena en text som inte är påhittad och där författaren berättar öppet om sitt personliga liv, om lycka, elände och inre förlopp. Mest är det väl lycka i Anderssons bok. Men han är rätt tyst och blyg. Jag älskar dig, Kavita, meddelar han visserligen i inledningen men då ligger hon och sover. Det är som om deras relation på något vis göms undan i fakta, bakgrunder och fantastiska rundmålningar.
Bekännelselitteratur ja, men boken driver mellan olika genrer - dagbok, rapport, självbiografi och brev men där finns också drag av reportage, bildningshistoria, bikt (men knappast dikt) och minnesbilder, det är som om den inte riktigt finner sin form.
De två tar i början in på hotell och medan Kavita vilar ut i sin säng, berättar Andersson om en skidtur han gjorde i ungdomen med sin far; de två var aldrig nära vänner men i resonans med varandra.
Sedan berättar Andersson om Kavitas far, som var poet, levde i exil och misslyckades rätt grundligt med det jordiska. Men mellan far och dotter fanns nog något mycket djupare och större än resonans .
Hon blev sedan lärare, framstående skald, revs med när reformpedagogiken slog igenom, engagerade sig mot odemokratiska övergrepp, kemiska folkmord, snurriga dammprojekt.
Så vaknar Kavita och de reser in i landet. Samtidigt tar Andersson sig i minnet tillbaka till Fridhäll, morfars och mormors hus utanför Eksjö där han som mycket liten lärde sig att gå.
Sedan kliver han rakt och mjukt in i indiska dikter, sagor och pjäser och gör förbluffande kompakta referat av dem. Hans ambition är inte att bena upp något eller rubba deras hemligheter eller den där exotismen som följer berättelserna som en skugga, bara gör dem mer spelbara och vidga vår kännedom om den klassiska litteraturen. Vad jag kan förstå.
De far vidare och Andersson berättar om massakrer, om korruption, också bland de rättänkande, det blir fler kompakta referat av andra gudasagor, samtidigt reser de runt och ser mycket, ett evigt myller av människor; stilen är kaotisk, mycket händer, mycket är i rörelse; det går kanske inte att skriva om Indien på något annat sätt?
Är det därför Andersson också börjar mixa in texter från sin snöiga barndom i det indiska? För att de ska myllra med? Eller vill han kyla av myllret? Svårt att veta. Man börjar till slut bli osäker om projektets art.
Samtidigt ser man ju vilken god beskrivare han är, utrustad med den där kamerabegåvningen, detta att kunna se rakt in i röran och genast uppfatta vad som ska avbildas och bevaras.
Rena memoarer blir det så när han berättar om sina somrar i Värmland då familjen köpte en stuga vid en sjö. Där finns en rad makalösa naturbilder. Sedan far vi runt i Indien igen. Det hela börjar likna en väldig genombläddring av ett oordnat kartmaterial. Eller en lång pilgrimsresa man inte bett om att få göra.
Jag hade sett många av Kavitas platser och träffat många av hennes människor, skriver Andersson på slutsidorna. Och det har ju vi också.
Att han själv vill veta allt om sin älskade är givet, en självklar sak. Men varför läsaren ska dela denna längtan, det förstår jag inte. Det hela känns lite för privat. Jag läser visserligen snällt och tålmodigt vidare men blir alltmer villrådig. Vad ska boken uträtta? Vi tvärdyker i det indiska. Jovisst. Men varför? Väl inte bara för att komma upp i andra ändan av boken, halvkvävda?