En ivrig men mild och varm andning
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det bor en flicka i mitt huvud
hon är ond på mig
i höst är jag en flöjt av mässing ett blås
utan orkester ett ensamt blod och en rot.
Hanssons texter är burna av ett snabbt ordflöde, nästan som ett uppspelt barn som försöker berätta om någonting roligt som hänt. Trots detta blir tonen aldrig alltför andfådd utan flyter i en ivrig men mild, varm och jämn andning.
Texterna är uppbyggda av strofer som ibland slutar lika abrupt som en ny börjar. Nya meningar tar vid utan punkt eller versal och det är till stor del detta som ger Hanssons dikt en sådan flödande karaktär, utan onödiga hinder eller pauseringar. Det handlar dock inte om några forsande floder av ord utan dikterna är bara några få rader långa. Några av texterna är längre prosadikter som till exempel den mycket starka Förklaring.
Ett hastigt frånfälle innan kroppen ens hunnit ta mark. Att inte hinna känna markens hårdhet en sista gång. Att dö i luften. Det är att halvfärdig bli hängande under klockornas dån.
Texterna har ofta kroppen som tema; dess arbete, funktioner, uppbyggnad och död. Om att tillfälligt vistas som gäst i sin kropp och bevittna dess sönderfall, både in- och utifrån. Om möjligheten att se döden som en förklarande familjemedlem i stället för ett skrämmande och utifrån kommande odjur.
Längre in i samlingen möter läsaren en något hotfullare stämning. En farfar och dennes sjukdom och död ger sig tillkänna i några gripande dikter. Trots det laddade ämnet så balanserar texten knivskarpt mellan gamäng och förtvivlan. Det lekfulla förhållandet till språket består.
I enstaka fall belastas dikterna av ett onödigt trögt och dunkelt bildspråk och texterna får en alltför privat prägling. Intentionen slår här över och texten reduceras till halvsurrealistiska övningar; dikterna förvandlas till en mystisk mässa stängd för allmänheten.
Trots detta domineras Pär Hanssons Familjekista av ett flyt, en linje och konsekvens som imponerar.