En bildepikers gåva till det kollektiva minnet
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det som fängslar mig i denna inte alltför ovanliga bild är den mänskliga värmen och den själsliga, inre mättnaden som strömmar ur mannens lugna, svagt leende blick. Det får mig att gång på gång återgå till omslagsbilden och betrakta den under långa stunder. Det är en bild av inre ro och lycka. Jag inbillar mig att man inte kan komma en fotografisk avbildning av den mänskliga lyckan närmare än vad Sune Jonsson har gjort i denna bild. Han har fångat den i all dess enkelhet och nakenhet.
Den moderna människan har ibland en benägenhet att föreställa sig lyckan som något stort, ogripbart. Något som man ständigt måste sträva efter. Något som alltid ligger längre fram i tiden. Men lycka kan också vara att sitta på en varm sten i skogen, som en annan västerbottning, författaren Stig Larsson, uttryckte det i en intervju. Det är denna anspråkslösa, jordnära lycka som strömmar ur mannens blick. Den sipprar långsamt in i mitt inre och fyller mig med ro.
Som dokumentärfotograf har Sune Jonsson en sympatisk vana. Han förser sina fotografier med korta, informativa bildtexter. Av texten till omslagsbilden framgår det att den föreställer småbrukarparet Tea och Albert Johansson. Den är tagen i slutet av juli 1956. Mannen på bilden är en släkting till fotografen, hans mors farbror. Liksom de flesta äldre norrlänningar hade Albert Johansson varit en mångsysslare. Han hade arbetet med pottaskebränning och salpetersjudning. Han var också jägare och fiskare och rodde varannan dag med en mjölkkanna över sjön för transport till mejeriet i Nordmaling. Sune Jonsson avslutar bildtexten med ett stänk av poesi och filosofisk reflektion: "Du söker din hembygd där de starkaste upplevelserna finns. Snart märker du att hembygden är barndomens landskap, mera minne än nukänsla."
Denna varma intimitet mellan fotograf och avbild är inte unik för omslagsbilden. Det förekommer i de flesta fotografier i Sune Jonssons underbart vackra Album som har getts ut av Västerbottens läns hembygdsförbund. Motiven är hämtade huvudsakligen från Nord- och Mellansverige och fotograferade under ett halvt sekel, från 1950 fram till våra dagar.
Det är inte det överraskande ögonblicket som lyckas fånga kärnan i en historisk händelse eller andan i en tidsepok som förför betraktaren i Sunes Jonssons fotografier. Han är inte den sortens dokumentärfotograf. Sune Jonsson är en bildepiker, en krönikör som nedtecknar tiden svart på vitt, med en djup känsla för de människor som formar den och lämnar sina osynliga, anspråkslösa avtryck på den. Det är den lugna, varma och intima berättelsen av ett tidsflöde och en kultur sammanflätad med natur, som är det karakteristiska hos Jonsson.
Fotografierna i Album befolkas av enkla människor som i samförstånd med fotografen poserar framför kameran i olika vardagssituationer. I hemmiljön, som de ogifta bröderna Viktor, Robert och Helfrid i sitt spartanska kök i Jon Ersgården i Lycksele. I arbetslivet, som yrkesfiskaren Helge som bedriver vinterfiske i en traditionell västerbottnisk skötbåt. Eller i det religiösa livet, som den djupt koncentrerade, bedjande mötesdeltagaren under ett tältmöte i Husbondliden.
Det är jordbrukare, timmerarbetare, renskötare och bygdekonstnärer och deras livsberättelser nedtecknade av Sune Jonssons känsliga kamera som är hjältarna i hans västerbottniska bildepos. Men det är också landskapet. Västerbottens karga, storslagna landskap i all dess skönhet och ödslighet - odlingsbygder, myrmarker, kalhyggen, ändlösa mörka skogar, kala havsklippor och vattendrag.
Sune Jonsson har sagt i en intervju att han fotograferar för att berätta, berika och bevara. I Album gör han allt detta med professionaliteten hos en suverän konstnär, men också med ödmjukheten hos en människa som vill uttrycka sin tacksamhet och kärlek till en tid, till ett landskap och till de människor som har format honom, både som konstnär och som individ. Album är Sune Jonssons generösa gåva till Västerbottens kollektiva minne.
REFIK SENER
kultur@nt.se