Egensinniga betraktelser över tre herrars liv
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan sprids de där herrarna, det är länge tre skilda texter i boken; först på sluttampen, efter över hundra sidor, möts de tre igen. Då summerar Schiöler. För egen del känner jag mig så dags lite förd bakom ljuset. Inte för att jag hade räknat med att få se Beethoven spela pingpong eller Waldner serva fram japanska dikter. Men avsikten med att plocka in de här disparata konstnärerna i en och samma essä var väl ändå att formulera slående paralleller som det så vackert heter i baksidestexten. Och så mycket av den varan och den sortens tvärseende får vi inte. Vi får i stället tre rätt utförliga betraktelser. Avsnittet om Beethoven liknar förresten mer en levnadsteckning.
Samtidigt känns det som om de avslutande summeringarna kunde gjorts mer omedelbart och utan den där mycket vida svängen in i de olika konstnärskapen. Det hela mynnar nämligen ut i en vacker men lite obestämd hyllning till den stora konsten: den är tålig och lång, skriver Schiöler, den gör livet rikare och döden mindre avlägsen, den klär av oss, fyller oss, delar oss och helar oss, den är tyglad och finner den rätta tonen, den fördrar allt, tror allt, uthärdar allt och så vidare. Det känns lite riskfritt.
I de tre texterna om Beethoven, Tranströmer och Waldner finns det annars mycket som är läsvärt. Först när Beethoven blev döv, när han inte längre kunde höra ett smack, komponerade han den kanske märkligaste musik vi känner, skriver Schiöler till exempel; innan dess är många av hans verk ofta uppsvällda och alltför titaniska.
Musiken är för övrigt både motiv och strukturerande form också i Tranströmers poesi, påpekar Schiöler. Den ger ledmotiv och tema. Och Tranströmer har samma estetik som den sene Beethoven, han avgränsar, zoomar in, rensar, han arbetar lågmält och nedtonat, skjuter Schiöler in. Det finns en och annan sådan koppling i essän, men de handlar nästan alltid om musik. Också om Waldner sägs det att han rör sig i musikens gränstrakter, att han förenar balett, konst och drama. Jag är själv sportdåre. Ändå har jag svårt för det idrottslyriska.
Schiöler är påläst. Särskilt avsnittet om Tranströmer innehåller både fruktbara närläsningar och spännande biografiskt material. Och man får väl tro Schiöler när han påstår att enstaka dikter av poeten har förändrat honom. Här som i hela boken är Schiöler nämligen djupt personlig, ja bekännande. Den stora öppenheten hör ju till essäformen. Det gör också den fria stilen och Schiöler skriver egensinnigt, dansant och mycket metaforiskt.