Dramatiskt år för Erlander
I Bo Beskows porträtt möter Tage Erlander betraktaren med fast blick och pekar vänsterut.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett av de största inträffade i juni 1952 när flygplansnedskjutningarna över Östersjön ägde rum. Först var det DC 3:an som försvann och därpå en av de Catalinor som satts in i spaningsarbetet.
Tidigt på måndagsmorgonen den 16 juni höll Tage Erlander på att rusta sig för att resa till KF:s kongress i Norrköping. Då fick han telefonbeskedet om nedskjutningen. KF och Norrköping fick vänta. Det blev notskrivning och uppkallande av sovjetiske ambassadören i stället.
Detta var inledningen till en lång period av politiskt manövrerande för att värna Sveriges rätt och samtidigt undvika en storpolitisk konflikt.
Det här är en av de dramatiska, händelser som avspeglas i Tage Erlanders dagbok för 1952 och som kom att fylla många sidor. Dagboken för 1952 har just utkommit och ingår som nummer tre i den serie dagböcker som sonen Sven Erlander började publicera med två volymer i fjol.
Dagböckerna utgjorde ett viktigt underlag för de sex memoarböcker som Erlander så småningom skrev. De tar som alla dagböcker upp stort och smått i salig blandning och speglar därigenom händelseutvecklingen dag för dag.
I en politikers liv är naturligtvis alla dagar fyllda av hårt arbete, spänning, framgångar och motgångar. Utan jämförelser i övrigt kan man konstatera att 1952 också inrymde en valrörelse som bjöd på både spänning och dramatik inte minst därför att man då prövade en ny mandatfördelningsmetod. Det var med andra ord lika spännande då som nu i vår egen eftervalsdebatt.
Socialdemokraterna befann sig i koalition med bondeförbundet/centern och båda koalitionspartierna förlorade mandat i valet. Situationen var något bekymmersam för Erlander men koalitionen höll och regeringen kunde fortsätta med stabil majoritet i andra kammaren.
Valrörelsen var hård och Erlander mycket självkritisk. Efter den avslutande radiodebatten med den tidens ledande oppositionspolitiker, folkpartisten Bertil Ohlin, skriver Tage att han tyckte att han själv raglade av vilsenhet i alla argument och sög på de dummaste formuleringar. "Och så hände det oväntade - Ohlin är ännu sämre än jag".
Året 1952 präglades också av en del "affärer", till exempel Haijbyaffären och bondeförbundsledaren Gunnar Hedlunds deklarationsaffär. Lägger man till detta en spionaffär, Enbomsaffären, förstår man att statsministern hade många besvärligheter att reda ut. Han skriver ofta om sin krasslighet och är fylld av oro för hustrun Ainas hälsa. Det är väl naturligt att sådana glimtar ur privatlivet tar stort utrymme i en dagbok.
Men där finns också noteringar om kulturupplevelser av olika slag. Tage Erlander kopplade gärna av med teater och litteratur. Och han var i motsats till många politikerkolleger ingen passiv konsument på området. Han kommenterar på att intelligent och analyserande sätt både rollprestationer och romanintriger.
På det sättet bidrog Tage Erlander till att höja upp politikens vardag och ge den en livskvalitet ovanför de annars ofta trista ekonomiska frågorna. Han gav politiken, ett kulturellt stuk som onekligen var betydelsefullt.
Dagboken för 1952 kommer inte med några sensationella avslöjanden men den hjälper oss att belysa en intressant och händelserik efterkrigsperiod. Jag ser redan fram mot nästa årgång.