Dikterna bärs fram av tonen
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Milosz är flodälskare, en som skulle vilja anförtro vattnet sina synder . Och Milosz själv är som en flod, menar Bodegård, hans fåra flyter rakt igenom det blodiga 1900-talet med två världskrig, ockupationer och exil. Nu är han snart 90 år, bor både i gamla och nya världen och är en av dem som överlevt Nobelpriset. Det fick han 1980.
"Jag blev poet", skriver han inledningsvis och nu är det dags att avlägga rapport. Den rapporten blir både allvarlig och milt ironisk (sådant är tonläget i denna underbara samling) men innehåller också mycket visdom: tidigt får vi kallelsen, men den förblir obegriplig och först sent omsider visar det sig hur lydiga vi var, kan han till exempel skriva.
Sedan tar Milosz oss vid handen och stiger in i sin barndom och då öppnar sig ett makalöst landskap. Han är hemma i Litauen igen, efter 52 år! Huset där adelsgossen Czeslaw föddes är borta, liksom lindallén, fruktträdgården och källaren där man förvarade äpplen. Trakten och poeten har avlövats samtidigt år från år .
Nästan allt är alltså utplånat från jordens yta men flammar upp i dikterna; också de döda reser sig upp och lever. "Och fröken X, en adelsfröken från hans hemtrakt får gå eller flyga sin kos först i och med min hädanfärd", skriver Milosz. På samma sätt för han in småprat i dikterna, strör in frågor och samtalar med de döda och med sitt skyddshelgon.
Han gör flera sådana nedstigningar i det länge sedan förflutna, de kilas in i det andra materialet, det blir allt mer att bada i för oss som vandrar med honom Vid flodens strand. Det fanns en flod där också, i barndomen och den har följt honom: "Vart jag än vandrat, över vilka kontinenter, har jag alltid vänt ansiktet / mot Floden", heter det i slutdikten.
Mycket handlar om livsuppdraget, om utfallet. Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden? frågar han sig i en dikt och svarar i en annan: "Om jag har åstadkommit nånting, så var det bara en from pojke som jagade en förklädd, förlorad Verklighet".
I en vändikt till Allen Ginsburg ser han sitt liv ligga som ett bortkastat bildäck vid vägkanten men i inledningsstrofen är hans hjärta fullt av tacksamhet för att den Högste behagade skapa honom till poet. Och han slutar högtidligt: "Må mitt verk komma människor till nytta och väga upp mitt onda".
Det är som det brukar vara i lite äldre, stora, ja klassiska samlingar. En dikt handlar om skapelsen, nästa om en gammal flamma, en tredje om en tidningsartikel, en fjärde om en prickig klänning och hon som bar den och så vidare.
Så såg diktsamlingarna ut förr. Varje dikt var ett eget bygge, ett fullbordat och avrundat material. Fast riktigt sant är inte detta, jag ljuger lite. Många dikter har också en fot inne i nästa, det ser jag efter hand.
Trots att dikterna är fyllda av egensinnigt och oväntat tankegods är det ändå tonen som bär dem, den har en tyngd som inte hänger samman med vikt och volym men precision; det är som om Milosz spikar fast stora sanningar med mycket lätta spikar. Tonen blir den kran som får texterna att sväva.