Digitalåldern erövrar TV-världen

Det råder nya tider i TV-världen efter den digitala revolution som gjort dyr och oåtkomlig teknik tillgänglig för nästan alla. Lasse Svanberg, redaktör på branschtidskriften TM - Teknik och Människa - sedan tjugofem år, gör i sin bok TV-bilder, som kom i slutet av förra året, en selektiv djupdykning i den svenska televisionens korta men intensiva historia. Det handlar i praktiken om den snarast symbiotiskt förbundna film- och TV-branschen, ohjälpligt beroende av varandras tjänster och uppfinningar, samtidigt som de är eviga rivaler om publikens gunst.
Produktionsteknikens utveckling går som en röd tråd genom Svanbergs bok, men läsaren får också sig serverat människorna bakom mediet. För den intresserade är detta en bok full av teknisk upplysning, kuriosa och informativa detaljer från vad som betraktas som den första svenska TV-produktionen, och framåt genom tidernas olika format, tekniska kontroverser, bakslag och framgångar och mycket mycket mer.

Så gott Svanberg förmår blickar han sedan mot framtiden och målar upp en pessimistisk bild, full av underbetalda halvamatörer, som ersätter specialiserad arbetskraft, och gör skitdålig tv. Men Svanberg låter sig också fascineras av filmarbetets nya villkor, som när han berättar om hur det förhållandevis unga teamet bakom Det nya landet, i en dator filmrenderade TV-versionen i flera dagar för att få bort videokänslan.
Jag kan tycka att det är synd att allt ska in i en och samma bok. Det finns ont om litteratur av värde i ämnet och Svanberg bakar en väldigt stor kaka.
Som lärobok betraktat är den för allmänt hållen och dessutom tendentiös, med godis mest för kalenderbitaren. En av de otaliga anekdoterna, beskriver hur Neil Postman, amerikansk TV-kritiker och "mediearkeolog", vid ett besök i Sverige 1986, utropar efter att ha tittat på TV i två dygn, "Dont worry, theres still hope for Swedish television! Youve got ugly newsreaders!"
Då blir man nästan full i skratt för det var snart då det. Fast det är egentligen inget att skratta åt. Men någonstans kan man ändå tycka att vår älskade dumburk inte innehåller mer skit än vi förtjänar.