Det svänger om Bob Hansson, oh yeah

Äh, vi tar och upphäver den där distinktionen som i andra sammanhang är så viktig att man upprätthåller: Den mellan författaren och jaget i den text han har skrivit. Det blir liksom lite lättare då. Vi säger att det är Bob Hansson som är "jag".
Det är han som står på Moseberget, på ett fält av möjligheter, inte under jorden utan på den, och andas lugna puckar genom lungorna och tänker: Här ligger jag och duger.
Det är han som hävdar att även bräcklighet duger, det är han som myntar Bobismer, säger oh yeah och lockar oss att komma över "på den här sidan."
Han är ordvig och språkglad, Bob Hansson, och han slungar sina tirader över läsaren med ganska så stor uppfordran. Surrealism vore att ta i, men det "automatiska" språkbrus som dånar fram, den ihärdiga ordmassa som dunkar rytmen och det vådliga ordknyckarsvängdängomdribbelbabbel som smattrar fram i triumferande fanfarer ber verkligen läsaren att tänka - tänka efter, och om.
Ty någonstans är Bob Hansson utanförskapets lovsångare. Ständigt blir han utslängd från dikternas arbetsförmedlingar, socialstyrelser och timersättningssysslor. Men lika envist slår han tillbaka med det oerhört naiva - eller rättare sagt, det naivt oerhörda påståendet att livet sannerligen är värt något, att världen verkligen borde hejas fram och att människogrönskan faktiskt går att hitta, om man letar lite.

Bob Hansson är en så kallad estradpoet, en muntlig poet som det svänger om. Originell, personlig och ungdomligt fräsch och småuppkäftig. Jag har haft förmånen att se och höra honom läsa flera gånger och det är alltid med lika stor pondus och självklarhet som han äntrar scenen och drar sina långa sviter. Uppfordrande, alltså, och ordakrobatiska.
Därför är det extra kul att se att dikterna fungerar även i det ibland så stela formatet av en diktsamling.