Blodbesudlade bödlar skymmer själva historien
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Deklinationsperioden var nära trehundra år lång, och det ottomanska riket, som vi också kallar det, förblev mycket vidsträckt ända tills första världskriget likviderade det och det ersattes av det moderna Turkiet.
Jason Goodwin, engelsk journalist och författare, har försökt greppa detta väldiga konglomeratrikes historia i sin bok Horisontens härskare. Han presenteras också som historiker i förlagsreklamen, men hör nog till den talrika skaran av glada amatörer i branschen, som i bästa fall är popularisatorer, förmedlare av den historiska forskningens rön till en läsande allmänhet.
Det är helt klart att Goodwin besitter en betydande beläsenhet i sitt ämne. Men den matchas inte av förmåga att förmedla kunskaperna till läsarna. Och hans berättarstil, som förlaget kallar mustig och detaljrik finner jag litet ansträngt och överlastat kåserande på ett rätt manierat sätt. Den känns ofta arbetsam, och ibland trasslar författaren in sig så att man får svårt att följa hans resonemang.
En bit in i läsningen börjar boken kännas rätt tråkig, trots det dramatiska stoffet. Man kommer snart underfund med att det beror på den nästan totala avsaknaden av historisk analys. Goodwin försöker inte på allvar att sätta in osmanernas expansion och kraftutveckling i ett större perspektiv, att förklara orsakssammanhang och påvisa samband. Han nöjer sig med att påpeka det rätt uppenbara att turkarna råkade ha en styrkeperiod när grannarna hade svaghetsperioder, och en förmodan att själva expansionen i sig var deras drivkraft. Deras ganska lösliga imperium ägde bestånd länge därför att de var pragmatiker som hade en stor grad av tolerans mot andra folk och andra religioner - de erövrade fann sig helt enkelt till rätta under deras styre, därför att när man väl inlemmats i deras rike åtnjöt man fred och beskydd utan alltför stor beskattning eller inblandning.
Men riket förlorade förmågan att förnya sig och stelnade i gamla former, och kunde inte längre hävda sig mot konkurrenterna. Goodwin pekar på en oförmåga att alls erkänna och i någon mån tillmötesgå de nya nationella strömningar som uppstod under 1800-talet. Att det osmanska riket bestod så länge efter sin storhetstid tillskriver han att stormakterna drog sig för att likvidera det, helt enkelt därför att de var oroliga att konkurrenterna skulle få för stor andel vid styckningen.
Det turkisk-osmanska imperiets historia kan i korthet beskrivas så här: Turkarna trängdes västerut av mongolernas expansion, och expanderade i sin tur västerut. Militär kompetens och organisationsförmåga låg bakom deras rikes uppgång, men det förblev under hela sin tid ett jordbrukarsamhälle som helt saknade förmåga till teknisk innovation. De guldtillgångar som det kontrollerade förlorade i värde i och med att silvret blev värdemätare efter Spaniens erövring av Sydamerika. Och i och med att det hamnade vid sidan om de stora uppfinningarna och industrialiseringen på 1700-talet var historiens gång given.
Goodwins framställning av denna väldiga process under sexhundra år är ytlig och ostrukturerad. Den har inte ens en fast kronologisk struktur. Berättelsen kastar mellan allt möjligt; seder och attityder hos de många olika folk som bebodde riket, turkarnas krigskonst, deras klädedräkt och förhållande till djur, allt. Det blir rätt tröttande, och den siste sultanens, Mehmet VI:s, avpollettering på sidan 336 kommer som en befrielse.
Men då har man i alla fall lärt sig varifrån uttrycket att få silkessnöret kommer. Okej, jag skall inte tvinga er att köpa boken för att få veta det; det var påbjuden sed i det osmanska riket att sultaner och potentater som inte ansågs ha hållit måttet skulle strypas med en bågsträng av silke.