Avfolkning med själ och ömhet

Värmlänningen Lars Lerin är en berättare i både ord och bilder. Hans akvareller och träsnitt är numera välkända. men hans rika bildproduktion finns också avsatt i böcker. Och det är böcker med berättelser som i sig kan läsas fristående. Tätt intill konstnärskapet finns ett författarskap i skymundan, fast sakligare och mindre poetiska än hans bilder. Han går inpå livet på dem som har levt sitt liv vid de tysta värmländska småbruken, en värld som sakta dör undan och där döden oftare kommer på besök än varubussen med livets nödtorft. Det finns en empatisk identifiering med dessa människor som är fast rotade i sin lokala geografi.
Lars Lerin lyfter ömsint på locket till minnena kring Jonhål och berättar hushållerskan Astrid Thomassons historia såsom han känner den. Från att hon kliver av bussen Larsten, genom åren med arbetet i Jonhål och till döden på långvården i Hagfors.

Lerin sysslar egentligen med dokumentation, färgad av det noggrant avlyssnade språket och sina egna nyanser. Och inordnar sig i en värmländsk berättartradition som rymmer bland andra Tage Aurell och Göran Tunström. Men här finns också släktskap med den Stig Claesson som inventerade Yngve Frejs landskap.
Som tidigare har Lars Lerin använt fotografier till förlaga för sina noveller. Samtidigt med hans nya bok, Det tysta köket, bläddrar jag i Stillbilder från 1987, en fotobok med svartvita bilder. Motiven är i mångt och mycket desamma: äldre kvinna i blommönstrad klänning och gummistövlar som böjer sig över lammet i kätten, katten som vilar i en urmodig låda från Ellos i Borås, ett stängt fönster med vit spröjs som gör en vågig skugga över en spetsmönstrad tyllgardin.

Men bland stillbilderna finns också fotografier som förlänger berättelsen in i samtiden: bokstäverna NRP klottrade på en dörr tillsammans med ett solkors, en översnöad långtradare på en skogsväg, några ungar som tar en paus i hockeyspelandet och som kanske drömmer sig en framtid i Sunne, Grums eller Bofors.

Avfolkning alltså, men också besjälning. Landskapet ligger inte stilla ens när färgerna torkat. Och man kan undra vad som blir kvar i Det tysta köket. Bilderna berättar för sig själva, men i texten följer han Astrid så nära han kan; osynlig, respektfull utan att förhäva sig, utan att göra henne till någon annan än den han sett.

Avfolkning med själ och ömhet

Landskapet ligger inte stilla ens när färgerna torkat. Lars Lerin har målat och skrivit in sig i en berättartradition där de försvunna småbrukarna träder fram på nytt.