Avdammad Verne nöjsam läsning för 2000-talet

Att läsa Jules Verne i dag är att återupptäcka 1800-talet, dess föreställningar och tidsanda. Det blir tydligt i den nyöversatta Den envise Keraban, som kan läsas som en pendang till en av Vernes klassiker, Jorden runt på 80 dagar. Intrigen är nämligen densamma: den koleriske och konservative gammalturken Keraban vägrar acceptera en ny skatt för dem som färdas över Bosporen. Därför sätter han sig i sinnet att runda Svarta havet åt andra hållet. För att tillförsäkra sin brorsons fästmö ett stort arv måste resan genomföras på 45 dagar.
Men Keraban liknar inte den moderne och pedantiskt rationelle Phileas Fogg som far jorden runt. Keraban avskyr moderna påfund som telegrafen och tåget och vägrar konsekvent att använda sig av dem. Dessutom hatar han sjöresor.
Därför torde Den envise Keraban vara gefundenes fressen för en postkolonial teoretiker som vill se hur Vernes västerländska ideal styr skildringen av det exotiska Österlandet. På sedvanligt manér varvar han dramatiska händelser med utläggningar om främmande miljöer och civilisationer. Kurder, kalmucker och kosacker skildras men värst drabbas de stackars abchazierna som beskrivs som halvvildar som nästan saknar tidsuppfattning och vars obegripliga dialekt ".är så torftig att den saknar ord för att uttrycka de mest elementära tankar."
Vittne till Kerabans resa är den passive och flegmatiska holländaren Van Mitten, en av Kerabans affärskontakter, som oförskyllt släpas med runt Svarta havet. Van Mitten är den kulturhistoriskt intresserade resenären som antecknar vad han hinner se, och man anar att holländaren fått låna en del drag av sin författare.

Det är mer av reseskildring än action över Den envise Keraban. Dramatiken handlar om hur brorsonens fästmö enleveras av en turkisk rival, men över denna dramatik har det hunnit falla en hel del damm under det 1900-tal som har passerat sedan boken utkom 1883. Det är trots allt rätt nöjsam läsning för 2000-talet: ett klassiskt pojkboksäventyr från anno dazumal, komplett med avslöjande kapitelrubriker och tidstypiska illustrationer.
Jules Verne är grundligt påläst när han redogör för de olika platsernas antika historia och dess funktion och status på 1800-talet. Jag avbryter mig några gånger under läsningen för att parallelläsa den brittiske journalisten Neal Aschersons bok Svarta havet. Mer än hundra år skiljer de båda Svartahavsskildringarna. Ändå är de förvånansvärt samstämmiga. Både Verne och Ascherson visar att dramatiken kring Svarta havet inte bara finns i dikten utan också i verkligheten.