Angeläget om De ovälkomna
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under 80-talet hårdnade den svenska asylpolitiken men det var inte enbart ett svenskt fenomen. Tendensen fanns i hela Västeuropa. Mest stördes statsmakterna av de så kallade spon-tanflyktingarna: människor som på eget bevåg reste till Europas länder för att förbättra sina levnadsvillkor. En del av dem hade utsatts för politiska förföljelse, andra övergav en outhärdlig livssituation som inte gick att påverka under överskådlig tid.
Sedan kollapsade de kommunistiska regimerna i Östeuropa och inbördeskriget i Jugoslavien skapade stora flyktingproblem inom Europas gränser. Samtidigt som de europeiska länderna försökte hantera de problem de själva skapat, skärptes asylpolitiken för de utanför Europa.
Om detta har den brittiska journalisten Jeremy Harding skrivit ett essäliknade reportage med titeln De ovälkomna som nu ges ut på svenska.
Harding skildrar den människosmuggling som växt upp som en reaktion på den alltmer reglerade flyktingpolitiken. Han skildrar de motorförsedda gummiflottarna från Albanien som korsar Otrantosundet och landsätter flyktingar på Italiens ostkust alltmedan de jagas av patrullbåtar från Guardia di Finanza.
Han berättar om Williams Osunde från Nigeria som reste via Niger och vidare över den algeriska gränsen, färdades genom algeriska Sahara till den marockanska gränsen största delen av vägen till fots. Fem personer i hans sällskap dog under färden och de kvinnor som fått följa med för att användas vid förhandlingar blev alla våldtagna. Harding möter Osunde i den spanska kustenklaven Ceuta på den nordafrikanska kusten. Då har han ändå den sista etappen kvar för att komma till den europeiska kontinenten.
Kan man stoppa människor som Williams Osunde? Kan man stoppa de som är beredda att offra så mycket för att eventuellt kunna bosätta sig i Europa?
Harding menar att det är omöjligt. Människors frihetslängtan efter att få leva ett drägligare liv kommer alltid vara starkare än EU: s regleringar, hur rigida de än är. EU har numera också förordningar som gör det möjligt att utkräva böter av flygbolagen när de fraktar människor vars papper inte är i ordning. Därav kommer nyhetsrapporterna om ihjälfrusna människor som man funnit i flygplanens landningsställ.
Den europeiska integrationen som strävar efter fri rörlighet för människor har en obehaglig men inte nödvändig skuggsida i de allt hårdare bestämmelserna mot att få resa till Europa. Jeremy Harding ser EU: s asylpolitik som ett uteslutningsprojekt som vidgar klyftan mellan världens rika och fattiga länder.
Hans reportage har översatts och givits ut i all hast med tanke på det svenska ordförandeskapet, vilket har gjort en del av den svenska översättningen onödigt styltig. Men brådskan går att överse med eftersom Jeremy Hardings ärende både är brådskande och angeläget. De ovälkomna visar med all tydlighet att EU har viktigare saker på dagordningen än galna och sjuka kor.